logo


Karl X Gustav

Karl X Gustav

Karl X Gustav var son till Karl IX:s dotter Katarina och pfalzgreven Johan Kasimir. Han föddes 1622 på Nyköpings slott, dit föräldrarna hade tagit sin tillflykt under trettioåriga krigets början. Han var således både systerson till Gustav II Adolf och son till en landsflyktig tysk greve. Han studerade i hemmet och vid Uppsala universitet. Studierna omfattade historia, politik, juridik och krigskonst samt språk som tyska, franska och latin. 1638 begav han sig ut på en tvåårig studieresa, som han huvudsakligen tillbringade i Paris. Han studerade vid en officersakademi och hade Hugo Grotius som handledare, när han tog del av dennes banbrytande verk om krigets folkrätt, De jure pacis et belli. Hans uppväxt påverkades av motsättningen mellan Axel Oxenstierna och hans egen familj. 1642 fick han besöka hären i Tyskland och stod under befäl av Lennart Torstensson. Han deltog i slaget vid Breitenfeld 1642, tåget mot Danmark 1643-1644 och slaget vid Jankow 1645.

1645 återvände han till Sverige och försökte utan framgång fria till drottning Kristina. I stället utnämndes han i krigets slutskede till generalissimus i Tyskland, där han fick leda avvecklingen av den stora värvade armén samt delta i verkställandet av fredsvillkoren. 1649 hyllade Kristina honom som tronföljare mot högadelns motstånd. Karl Gustav drog sig under de närmaste åren tillbaka till sin förläning Borgholms slott på Öland, men när Kristina slutligen abdikerade i Uppsala 1654 kröntes han till kung.

Karl X Gustav var nu en mogen man med god utbildning och betydande handlingskraft. Men han kunde också vara hetlevrad och energin kunde ge ett rastlöst intryck. Han hade stor erfarenhet som fältherre och politiker. Kort tid efter det att han bestigit tronen gifte han sig med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, och Sverige stärkte på detta sätt banden till en traditionell bundsförvant mot Danmark. Med henne fick han en son, Karl. Han ärvde en stormakt som krävde en ställning bland de andra staterna men som också behövde stärka sina finanser och sin förvaltning.

Genom förläningarna till adeln hade kronans inkomster minskat betydligt. Karl Gustav lyckades få 1655 års riksdag att bevilja en indragning av en fjärdedel av de egendomar som hade tilldelats adeln efter 1632, fjärdepartsräfsten. Hans mål var att gå längre, men kriget kom emellan. Med reduktionen och den starka kungamakten förebådade han det karolinska envälde som sonen Karl XI skulle genomföra. Själv var han beroende av riksdagen för att få genom viktiga inrikespolitiska beslut, men varken råd eller ständer hade något större inflytande över hans utrikespolitik.

1654 hade Ryssland trängt in i Polen. Något senare beslöt Karl Gustav att kasta Sverige in i kriget. Ryssland höll på att stärka sin ställning samtidigt som Polen riskerade att kraftigt försvagas, och följden kunde bli ett allvarligt hot mot de svenska provinserna i Baltikum. Samtidigt som han insåg värdet av att bevaka Sveriges intressen i maktpolitiken, uppfattade han också möjligheten att fullborda det svenska Östersjöväldet och att göra både politiska och ekonomiska vinster. Framgångarna var inledningsvis stora, och Karl Gustav vann tredagarsslaget vid Warszawa 1656. Men de militära framgångarna motsvarades inte av politiska vinster, och efter en tid ställdes han inför betydande motståndare. Brandenburg vände sig mot honom, österrikiske kejsaren slöt förbund med Polen, och Ryssland anföll Livland.  Samtidigt utövade Nederländerna påtryckningar, eftersom landet som ledande handelsnation i Östersjön fruktade att ett svenskt herravälde skulle motverka den fria handeln.

Inter minst allvarligt var att Danmark hade förklarat krig i juni 1657. Karl Gustav vände nu helt om och tågade mot Danmark. Han intog Jylland och inledde underhandlingar med Cromwell för att få hjälp av en engelsk flotta. Förhandlingarna misslyckades men vintern var så kall att han vintern 1658 kunde tåga över isarna på Lilla och Stora Bält till Själland. Genom freden i Roskilde 1658 vann Sverige Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Då emellertid Karl Gustav ansåg att Danmark skulle ta första bästa tillfälle till revansch, angrep han åter landet och gjorde ett försök att inta Köpenhamn. Angreppet misslyckades, samtidigt som den nederländska flottan upprätthöll sjöherraväldet omkring de danska öarna, samt en koalition av österrikiska, brandenburgska, polska och danska trupper intog Fyn.

I ett försök att samla sina krafter sammankallade han en riksdag i Göteborg, men han avled oväntat kort därpå. I freden 1660 återlämnade Sverige Trondheims län och Bornholm.

Litteratur:

Carl X Gustaf-studier 1-8, (Militärhögskolan 1965-79)

Stellan Dahlgren om Karl X i svenskt biografiskt lexikon (1973-75)

Peter Englund, Den oövervinnlige: om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt (2000)

Anders Florén, ”Karl X Gustav”, i Kungar och krigare (1992)

Claes-Göran Isacsson, Karl X Gustavs krig: fälttågen i Polen, Tyskland, Baltikum, Danmark och Sverige (2002)

Karolinska förbundets årsböcker

Till överst på sidan

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13