logo


Karl XII

Karl XII

Karl XII

Karl XII föddes 1682 på Stockholms slott som son till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Under de första åren stod han under vård av sin kloka och kärleksfulla moder, men vid fyra års ålder fick han en informator och vid sju års ålder en egen hovstat med egna rum och därmed tog fadern över uppfostran. Hans lärare var framstående män som Erik Lindschöld, Erik Benzelius d.ä. och generalkvartermästaren Karl Magnus Stuart. Det har konstaterats att han fick goda kunskaper i kristendom, historia, matematik, fysik, modersmål och latin, att han obehindrat talade och skrev tyska samt att han förstod men ogärna talade franska. Han studerade också juridik, förvaltning, krigskonst och fortifikation. Särskilt tilltalades han av matematikens logiska och kompromisslösa tänkande och förmodligen är det samma känsla som påverkade hans geometriskt fullgångna fortifikationsritningar.

 

Efter moderns död befann han sig ofta i faderns sällskap, och han tog intryck av den enkla, ordknappa och arbetsamma miljön. När fadern avled 1697 förklarades han vid femton års ålder myndig och kröntes till kung. Han fullföljde den enväldiga traditionen och den kyrkliga renlärigheten, utan att dock dela faderns djupa religiösa tro. Hans närmaste rådgivare var Karl Piper i inrikesfrågor och Tomas Polus i utrikespolitiken, men efter en tid framträdde Piper som den allenarådande. Till de omedelbara uppgifterna hörde att stärka landet efter de senaste årens allvarliga missväxt samt att inleda uppbyggnaden av det nedbrunna slottet.

 

Men det var utrikespolitiken som skulle dominera hans regeringstid. Liksom sina förfäder hade Karl XII ärvt en stormakt. 1698 gifte sig hans syster Hedvig Sofia med Fredrik av Holstein, och med detta stärkte Sverige på traditionellt sätt sin ställning mot Danmark. Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland slöt ett fördrag riktat mot Sverige, och år 1700 bröt det Stora nordiska kriget ut, när Danmark anföll Holstein-Gottorp. Det av Karl XI inrättade indelningsverket sattes på prov genom en omfattande och framgångsrik mobilisering. Skyddad av en engelsk-holländsk flotta landsteg Karl XII på Själland och tvingade Danmark att sluta fred. Samtidigt hade August den starke anfallit Livland och tsar Peter börjat belägra Narva. Med en snabb undsättningsexpedition segrade Karl XII i november samma år i slaget vid Narva.

 

De svenska trupperna fortsatte söderut för att krossa August den starke, och året därpå gick armén över floden Düna vid Riga och slog Augusts sachsiska trupper. Från denna tid upphörde beroendet av de tidigare rådgivarna, och Karl XII kom själv att leda operationerna. Till sitt förfogande hade han en övad och väl rustad armé, en krigsmakt som hörde till Europas främsta. 1702 intogs Warszawa och svenskarna segrade vid Kliszow. 1704 valdes Stanislav Leczinski till polsk kung, 1706 segrade Rehnskiöld vid Fraustadt, och när Sverige slöt fred med August i Altranstädt i Sachsen stod riket på höjden av sin makt. Här kunde Karl XII också inta sin roll som protestantisk furste och garant för Westfaliska freden, när han med fördraget i Altranstädt i augusti 1707 drev genom att kejsaren av Österrike skulle återge de schlesiska protestanterna deras rättigheter från 1648.

 

Vid samma tid hade emellertid de ryska trupperna haft framgångar i norr. 1702 tog ryssarna Nöteborg, och året därpå intog Peter Nyenskans och grundade Sankt Petersburg vid floden Neva en liten bit från den svenska staden Nyen. 1707 lämnade Karl XII sitt läger för att rikta ett slag mot Peter och nå en framgångsrik fred med Ryssland. Tanken var att Lewenhaupt skulle ansluta sig med ytterligare trupper och förråd från de baltiska provinserna, men han blev slagen vid Lesna. Karl XII övergav riktningen mot Moskva och vände i stället söderut mot Ukraina, där han räknade med stöd från Mazepas kosacker. Efter en besvärlig vinter belägrade han sommaren 1709 den befästa staden Poltava, men besegrades den 28 juni. Den återstående svenska styrkan kapitulerade i Perevolotjna, medan Karl XII som sårats fördes in i Turkiet och slog sig ned vid staden Bender. Han skulle stanna på turkiskt område i fem år. Tiden ägnades åt försöken att söka en allians med Turkiet mot Ryssland samt att styra hemlandet. Han drev genom en ny skattepolitik och en kansliordning som ytterligare försvagade rådets ställning.

 

Under tiden förklarade August den starke krig igen, och en dansk här landsteg i Skåne. I slaget vid Helsingborg besegrade Magnus Stenbock danskarna under Jörgen Rantzau i ett slag som var den sista drabbningen mellan svenska och danska trupper på svensk mark. Stenbock förde över armén till Tyskland och besegrar en dansk armé vid Gadebusch men tvingades själv att kapitulera vid Tönningen 1713. Under åren 1710 och 1711 drabbades Sverige och Finland av en svår pest. Ryska trupper ryckte in i Finland och inledde en ockupation – Stora ofreden – som skulle vara kriget ut.

 

1713 försökte turkarna med våld tvinga ut Karl XII ur landet under kalabaliken i Bender, och året därpå red kungen till Stralsund. Efter att ha lett stadens försvar, landsteg han i Skåne 1715. I sitt kvarter i Lund började han planera ett angrepp mot Norge, och 1716 gjorde han sitt första misslyckade försök. 1718 ryckte han åter in i Norge samtidigt som Carl Gustav Armfelt med en mindre styrka gick över fjällen mot Trondheim. Karl XII stupade den 30 november 1718 vid Fredrikstens fästning i Halden. Diskussionen om dödsskottet har varit intensiv, men allt tyder på att skottet kom från den norska sidan.

 

Man har ofta påtalat Karl XII:s stora skicklighet som fältherre eller taktiker men lika ofta kritiserat hans strategiska uppfattning. Särskilt har det gällt hans strävan att vända sig söderut mot Polen och därefter inriktningen under det ryska fälttåget. Man brukar också föra fram hans kompromisslöshet och svaghet för absoluta lösningar som den att avsätta August eller att offra åtskilliga år på att krossa Peter. Till bilden av hans person hör den asketiska livsföringen och självdisciplinen samt hans vetenskapliga intressen och religiösa tolerans. Till svårigheterna när det gäller att tolka hans politik hör hans stora förtegenhet i avgörande frågor samt det förhållande att fältarkivet gick förlorat efter Poltava.

 

Litteratur

Sven Grauers om Karl XII i Svenskt biografiskt lexikon (1973-75)

Ragnhild Hatton, Karl XII av Sverige (sv. övers. 1985)

Gustav Jonasson (utg.), Historia kring Karl XII (1964)

Åsa Karlsson, ”Karl XII”, i Karolinska förbundets årsbok 2003

Bengt Liljegren, Karl XII en biografi (2000)

Jan Lindegren, ”Karl XII”, i Kungar och krigare (1992)

Arthur Stille, Carl XII:s fälttågsplaner 1707-1709 (1908)

Karolinska förbundets årsböcker

 

Till överst på sidan

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13