logo


Karl XII, av Åsa Karlsson

Karl XII, 1715

Karl XII, 1715

Inledning

Mer än 300 år efter att Karl XII uppsteg på tronen har han inte upphört att intressera många människor. Han föddes 1682, två år efter att fadern Karl XI infört envälde i Sverige och därmed samlat all politisk makt i sin hand. Endast 15 år gammal blev han kung, och vid 18 års ålder tvingades han ut i krig efter att Danmark, Sachsen och Ryssland gemensamt angripit det svenska riket. Under resten av sitt liv befann han sig antingen på fälttåg eller i exil under sina försök att bibehålla Sveriges stormaktsposition. Kungens död den 30 november 1718 blev dock slutpunkten för stormakten Sverige och för det kungliga enväldet.

Prins Karls uppväxt

När Karl XII föddes var han en efterlängtad son. Han var inte sina föräldrars förstfödde. Redan året innan hade storasyster Hedvig Sofia kommit till världen, men en prinsessa var inte vad Sveriges kungadynasti allra mest behövde. Drottningen blev snart gravid igen och den 17 juni 1682 föddes en prins på det gamla slottet Tre Kronor i Stockholm. Händelsen firades hela dagen och kvällen i huvudstaden med fester och livligt skålande för den nyfödde, och hans far antecknade i sin dagbok: ”Den 17:de, som var på lördagsmorgonen klockan kvart i sju blev min gemål förlossad och födde en son, Gud vare pris och tack i evighet, han som henne hjälpte, måtte han snart återställa henne till hennes forna hälsa.” Sonen fick namnet Karl efter far och farfar, ett namn som markerade hans tillhörighet till den pfalziska grenen av Vasaätten. Knappt två månader senare döptes han och fick som en av sina faddrar drottning Kristina, vilken sedan drygt 25 år levde i Rom. Det var hennes abdikation 1654 som hade fört prinsens farfar till tronen.

 

Karl XII:s mor var den danska prinsessan Ulrika Eleonora som 1680 blivit Sveriges drottning. Föräldrarnas äktenskap var, som tiden påbjöd för kungligheter, ett rent resonemangsparti. Förlovningen ingicks 1675 i ett försök att hindra det krig som höll på att bryta ut mellan Sverige och Danmark. Kriget kunde inte avvärjas, men förlovningen stod fast och fullbordades efter det s.k. skånska kriget med bröllop. Trots att förutsättningarna kanske inte var så goda finns många vittnesbörd om att äktenskapet blev lyckligt. När drottningen avled 1693, endast 37 år gammal, sörjde Karl XI henne djupt och kunde aldrig förmå sig att ta en ny hustru, trots påtryckningar från omgivningen.

 

Den lille prinsens födelse var inte bara en lycklig familjeangelägenhet utan även en viktig dynastisk och politisk händelse. Den pfalziska dynastin hade inte suttit så länge på den svenska tronen. Karl X Gustav regerade endast sex år efter sitt trontillträde 1654, men hann under denna tid leda flera fälttåg som ledde till att Sverige expanderade geografiskt. Under hans regeringstid nådde det svenska riket sin största utbredning.

 

Befolkningsmässigt var Sverige inte särskilt stort. År 1700 bodde ungefär 2,5-3 miljoner invånare i hela riket. Det kan jämföras med Frankrike som hade ca 20 miljoner invånare, den folktätaste och folkrikaste stormakten i Europa. Geografiskt var riket desto större. Från 1650-talet kan man grovt sett dela in Sverige i fem olika delar. Det var för det första själva ”kärnan” av riket, d.v.s. Svealand, halva Götaland och stora delar av Norrland. För det andra Finland som varit en del av riket sedan tidig medeltid. För det tredje de före detta danska och norska provinserna som erövrats kring mitten av 1600-talet, d.v.s. Skåne, Halland, Gotland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, där det fördes en hård försvenskningspolitik. Dessa är de enda av 1600-talets erövringar som fortfarande är svenska.

 

För det fjärde fanns de tyska provinserna som erhållits genom trettioåriga kriget. Dessa var centrala för Sverige eftersom de gav landet rätt och möjlighet att agera som europeisk stormakt. Slutligen ingick Östersjöprovinserna Estland, Livland och Ingermanland med Kexholms län. Estland hade tillhört det svenska riket sedan 1561 och varit det första steget på vägen till stormaktsställningen.

 

Karl X Gustav inledde också utvecklingen mot en starkare kungamakt. Vid mitten av 1600-talet kunde denna utveckling skönjas i många av Europas stater. De stora arméerna och behovet av ökade statsinkomster för att finansiera krigen drev på. I Sverige fanns redan en för tiden välorganiserad byråkrati som framgångsrikt skaffade fram både pengar och soldater till armén. Den politiska makten låg hos kungen, rådsregeringen och riksdagen. På riksdagarna sammanträdde de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder, men dominerande var i första hand adelsståndet som utgjorde Sveriges elit, och som också dominerade rådsregeringen. Karl X Gustav kunde dock öka sin makt på rådets och riksdagens bekostnad. Bidragande var fälttågen då kungen regerade med hjälp av ett krigsråd vars medlemmar han själv utsåg. I krigstid, när beslut måste fattas snabbt, framstod det som naturligt att kungen och fältkansliet fick en starkare ställning på bekostnad av regeringen i Stockholm. En liknande utveckling skedde under skånska kriget på 1670-talet då Karl XI samlade makten i sitt fältkansli, där han regerade med hjälp av några få betrodda rådgivare.

 

Efter Karl X Gustavs död styrdes landet av en förmyndarregering i 12 år. Under förmyndartiden kunde högaristokratin åter flytta fram positionerna, men när Karl XI tillträdde som myndig kung 1672 fortsatte han faderns strävanden att stärka kungamakten.

 

Två år innan prins Karl föddes hade hans far Karl XI tagit det definitiva greppet om den politiska makten i Sverige. På riksdagen 1680 hade han förklarats oberoende av rådsregeringen, vilket innebar att han regerade enväldigt. Kungen behövde inte längre konsultera råden innan han fattade sina beslut. Vid samma tillfälle fattades beslut om reduktion av adelns gods till kronan. Det var gods som tidigare donerats till rikets högaristokrati som nu drogs in. Förändringen innebar att statens finanser stärktes samtidigt som den ekonomiska basen för aristokratins makt minskade.

 

År 1682 gjordes kungen också oberoende av riksdagen. Karl XI hade därmed lyckats genomföra ett av faderns politiska mål: kungligt envälde. Dock var denna förändring bara tillfällig om det inte fanns en arvtagare till riket och makten. Den politiska makten var i äldre tid starkt kopplad till person och detta förhållande accentuerades ytterligare med det absolutistiska kungadömet. Med prins Karls födelse kunde Karl XI hoppas att hans enväldesbygge inte skulle gå i graven med honom själv.

 

Dynastins framtid var dock inte säkrad, trots att man fått en prins. Många barn klarade inte barndomens sjukdomar, vilket även Ulrika Eleonora och Karl XI fick erfara. Av deras sammanlagt fem söner var det endast Karl som blev vuxen. Hans fyra småbröder dog alla före två års ålder, till stor sorg för sina föräldrar. Paret fick dock en dotter till som döptes till Ulrika Eleonora efter modern. Hon skulle långt senare krönas till drottning efter sin stupade bror. Sönernas förtidiga död ledde till att föräldrarna oroade sig mycket över sina barns hälsa, vilket bland annat tog sig uttryck i att drottningen själv skötte prins Karl när han insjuknade i mässlingen 1685.

 

Den unge prins Karl fick en noggrann och diger utbildning för kungarollen. De första åren hade modern huvudansvaret för uppfostran och utbildning. Den religiösa fostran var central. Morgon och kväll bad han sina böner tillsammans med modern, som även lärde honom de bibliska berättelserna. Varje dag undervisades han av biskop Erik Benzelius som gick igenom ett kapitel ur bibeln och förklarade kommande söndags predikan. Karl XII fortsatte hela livet att vara en trogen bibelläsare, men vi vet mindre om hans böneliv som vuxen. I Ukraina sommaren 1709 fick dock den unge fänriken Petré se kungen sent en kväll på knä under ett körsbärsträd, djup försjunken i bön. Vittnesbörd som detta pekar på att religionen spelade en viktig roll i Karl XII:s självförståelse.

 

Enväldet var i tidens anda starkt teokratiskt präglat, vilket innebar att kungen tänktes ha fått sin makt direkt av Gud och endast var ansvarig inför honom. Det är viktigt att hålla i minnet att det var i denna anda som prins Karl uppfostrades. Han var den förste svenske regent som var född att regera enväldigt. Det går knappast att överskatta betydelsen härav i Karl XII:s självförståelse och uppfattning om sin uppgift och plikter som kung.

 

Under prins Karls barndomstid på 1680-talet var hans far strängt sysselsatt med att omgestalta det svenska samhället på många områden. Ett viktigt område var det kyrkliga. En rad reformer genomfördes i syfte att skapa en enhetlig evangelisk-luthersk kyrka som omfattade alla svenska undersåtar. Den starka betoningen på det teokratiska kungadömet fick under 1680- och 1690-talen många konkreta uttryck i kyrkolivet. Kungens mål var att skapa enhet i bekännelsen. Ett flertal böcker utgavs för att uppnå detta. Viktigast var den nya kyrkolagen 1686. Prästerskapet hade länge arbetat med att ta fram en kyrkolag som skulle reglera kyrkans inre liv, men arbetet hade gått trögt, delvis beroende på skilda uppfattningar mellan kyrkan och statsmakten. Staten ville reglera kyrkans inre liv och jämställa biskopar och präster med övriga statstjänstemän, medan kyrkliga företrädare ansåg att sådant tillhörde kyrkans inre angelägenheter och att kungen endast skulle ha viss uppsiktsrätt. Genom Karl XI:s personliga ingripande avgjordes frågan till fördel för staten.

 

Dessutom utgavs ny kyrkohandbok, katekes, psalmbok och koralbok, och initiativ togs till en ny bibelöversättning. Karl XI var personligen mycket engagerad och pådrivande i arbetet. Bibelöversättningen slutfördes emellertid först under sonens regeringstid och kallas fortfarande Karl XII:s bibel. Genom dessa olika skrifter skapades stark uniformitet i det svenska gudstjänstlivet. Böckerna användes under mer än hundra år och genom dem kom den karolinska fromheten att prägla svenska kyrkan långt in i 1800-talet. Fortfarande sjungs i svenska kyrkor många av de psalmer som skrevs för 1695 års psalmbok.

 

Vid sex års ålder ansågs prins Karls barndom avslutad och ansvaret för hans uppfostran övergick från modern till lärarna. Denna förändring markerades genom att prinsen rent faktiskt flyttade från drottningens våning, vilket Karl XI uppmärksammade i dagboken: ”Den 2 januari om aftonen låg prins Karl första gången uti sina rum och i manfolks händer.” Förutom egen våning fick Karl en egen hovstat och tjänarstab och ett eget regemente. Utbildningen kom nu allt mer att inriktas på statsangelägenheter. På schemat stod bl.a. Sveriges författning, krigsmaktens organisation, ett flertal språk och historia. Han fick även följa sin far för att lära sig regerandet i praktiken. Olika ämnen kombinerades: prins Karl fick läsa om den franske kungen Henrik IV både för att träna sin franska och samtidigt insupa centrala kungliga dygder. Samma bok hade även Ludvig XIV studerat som barn för att drillas i en kungs plikter.

 

Olika idrotter utövades för att förbereda för uppgiften som rikets överbefälhavare; enligt svensk tradition var kungen fältherre inte bara till namnet utan även till gagnet. Grundläggande för en kung – liksom för alla officerare – var ridningen, och redan på sin fyraårsdag inspekterade Karl sin första hedersvakt till häst. Tidigt fick han lära sig fäkta, en annan viktig färdighet för en officer. Från nio års ålder undervisades han regelbundet i befästningskonst, som blev favoritämnet. Som undervisningsmaterial användes faderns och farfaderns fältslag, vilka han lärde sig utantill; fortfarande som vuxen kunde han i detalj redogöra för Karl X Gustavs tredagarsslag vid Warszawa mot polska styrkor.

 

I far och farfar hade kungen viktiga förebilder. Faderns död vid unga år stärkte säkert ambitionen att gå i den av fadern utstakade riktningen. Karl XII:s sätt att sköta regeringstyglarna och hans inriktning på att omdana det svenska samhället bär tydliga spår av faderns politik, medan det långa fälttåget med utkämpandet av krig på flera fronter har likheter med den situation farfadern försatte sig i på 1650-talet. Den historiskt beläste Karl XII kan knappast ha varit okunnig om dessa paralleller.

 

Ett annat område för Karl XI:s reformiver var det militära. En viktig uppgift var att skapa en stående armé, vilket var själva ryggraden för en absolutistisk regim. De militära reformerna som Karl XI genomförde gav upphov till den karolinska armé som sedan blev ryktbar i hela Europa under sonens ledning.

 

Karl XI hade under skånska kriget på 1670-talet insett att den militära organisation som hade byggts upp i Sverige i början av 1600-talet, och som gett många segrar på slagfältet, var ett alltför dyrt system för ett befolkningsmässigt litet land som Sverige. Problem uppstod dels i krigets inledning när många soldater snabbt skulle rekryteras och utbildas, dels när kriget var slut och soldaters och officerares löner skulle betalas, samtidigt som de lån man hade tagit under krigsåren förföll till betalning. När freden kom gick det inte längre att skjuta skulderna framför sig. Det Karl XI ville göra var att skapa en försvarsmakt som både var bättre utbildad och anpassad till Sveriges begränsade ekonomiska resurser. Den lösning kungen valde, det s.k. indelningsverket, saknar motsvarighet i Europa och var ett helt annorlunda sätt att rekrytera, underhålla och utbilda soldaterna än tidigare.

 

En viktig fråga att ta itu med var den fredstida försörjningen av officerare och soldater. Frågan löstes genom att officerarna fick en gård som både var deras boställe och gav inkomster. I många fall fick de även skatteinkomsterna från ett bestämt antal gårdar i lön. Bönderna skulle då betala skatten direkt till officeren som bodde i trakten, i stället för att först betala in den till staten som därefter betalade ut officerslönen. Indelningsverket kan därför ses som ett decentraliserat löneutbetalningssystem. En viktig orsak till att lönerna decentraliserades på detta sätt var att skatten fortfarande till stor del betalades in natura: i säd, kött, smör, ägg eller liknande varor.

 

Soldaternas underhåll löstes genom att de blev yrkeskrigare på deltid. De rekryterades och utbildades till soldater, men i fredstid arbetade de i jordbruket eller som hantverkare. Några bondgårdar bildade tillsammans en rote som hade gemensamt ansvar för att försörja soldaten och hans familj. Rotebönderna lät bygga ett soldattorp där soldaten fick bo. Dessutom hade han rätt till visst underhåll även i fredstid. Men soldaten hade också skyldighet att arbeta åt rotebönderna om de så krävde. På motsvarande sätt organiserades försörjningen för båtsmännen, d.v.s. flottans manskap.

 

Indelningsverket organiserades genom att staten slöt kontrakt med allmogen i de olika landskapen. Rekryteringen av soldaterna sköttes av rotebönderna själva. Efter att soldaten var rekryterad och soldatkontraktet undertecknat av både rekryt och rotebönder, var det dags att skaffa fram utrustningen. Vapnen (värja, musköt, pik och patronväska) och tyget till uniformen fick man från regementet, medan resten bekostades av rotebönderna. Uniformen skulle sys upp och förses med de rätta knapparna, foder i reglementsenlig färg och andra tillbehör. Ett par skinnbyxor och så kallade tyska skor skulle också skaffas fram. Dessutom behövde soldaten ett par korrekt färgade ullstrumpor.

 

De indelta soldaterna övades flitigt. Karl XI deltog ofta personligen i regementsövningar och mönstringar av trupperna. Prins Karl fick ibland följa med sin far på dessa utflykter som framgår av Karl XI:s dagbok. När prinsen var tolv år antecknade fadern: ”Den 23 juli exercerade jag drabanterna före middagen uti Apollohagen. Prins Karl var också med.”

 

Indelningsverket innebar att kopplingen mellan det civila samhället och militären stärktes. Tidigare hade soldaterna skrivits ut i samband med krig och sedan marscherat i väg för att i de flesta fall aldrig mer återvända. I indelningsverket bodde soldaterna bland bönderna i fredstid, och i krigstid fanns soldatens familj kvar på torpet som en påminnelse om det krig som pågick någonstans långt borta.

 

Både kyrkan och krigsmakten var, som tidigare nämnts, centrala för Karl XI:s reformiver, men han intresserade sig även för näringslivet och handeln. Det finns många likheter mellan Karl XI:s ekonomiska politik och den av tyska och österrikiska ekonomer utvecklade kameralismen. Ett viktigt mål för kameralisterna – och för Karl XI – var att försöka stärka statskassan genom att upphjälpa samhällsekonomin. Viktigt var också att utrikespolitiken inriktades på fred, samtidigt som det militära försvaret byggdes upp. Under 1680- och 1690-talen byggdes eller förstärktes en mängd befästningar i Östersjöprovinserna, bl.a. Riga som var den viktigaste svenska garnisonsstaden i området. Det var också viktigt att stimulera landets inhemska produktion, särskilt manufakturerna, och den inre handeln, medan utrikeshandeln inte uppfattades som lika viktig. För att uppnå de samhällsekonomiska målen skulle befolkningen styras genom politin, d.v.s. olika förordningar som reglerade undersåtarnas liv. Det man syftade till var en andlig och moralisk mentalitetsförändring som skulle genomsyra hela samhället.

Enväldig kröning

På våren 1697 avled Karl XI, endast 41 år gammal. Ett par dagar före hans död var prins Karl ensam inne hos sin far. Inte mycket är känt om vad kungen sa annat än att han skulle frukta Gud och älska sina undersåtar. Att Karl XI gav sin son mer handfasta råd om vem han kunde lita på och vem och vad han skulle se upp med är troligt. Kungen var säkert medveten om att enväldets motståndare skulle gripa tillfället efter hans död, men också om farorna av att låta sig manipuleras i utrikespolitiken.

 

Efter kungens död utsågs en förmyndarregering, där bl.a. änkedrottning Hedvig Eleonora satt med. Den blev dock inte långvarig eftersom enväldets väktare, med de kungliga råden Lars Wallenstedt och Carl Piper i ledningen, agerade för att få kungen förklarad myndig och därmed hindra oppositionen att agera. När riksdagen samlades i november 1697 uppvaktade ständerna Karl XII och bad honom att själv ta över regerandet. På detta svarade han ja och inträdde som myndig kung, endast 15 år gammal.

 

Det var i samband med kröningen som det blev uppenbart för många vad enväldet egentligen innebar. Kungakröningen var en gammal sedvänja i Sverige som följde ett sedan länge utarbetat ceremoniel. På de flesta punkter följde Karl XII detta, men det åskådarna mindes efteråt var avvikelserna. Ceremonierna genomfördes 13 och 14 december, bara några veckor efter Karl XI:s begravning, vilket t.ex. markerades genom att deltagarna var sorgklädda.

 

Den första dagen hölls en så kallad hyllningsakt, där kungen tog emot folkets hyllning, sittande på ett podium möblerat med tron och tronhimmel, framför vilken två bronserade lejon var placerade. Karl XII gjorde entré på podiet genom en dörr i fonden och försvann efteråt på samma sätt. Under hela akten befann han sig således ovanför deltagarna, som på en scen, vilket var en markering av kungens överordnade ställning. Även själva ceremonin pekade i samma riktning. De fyra stånden visade kungen sin lojalitet genom att svära trohetseden, och därefter kom alla fram i hierarkisk ordning för att kyssa hans hand.

 

Hyllningsakten i sig var inte någon nyhet, men den genomfördes innan kungen själv hade avgett sin traditionella kungaförsäkran, vilket bröt med traditionen. Nästa dag genomfördes själva kröningen – eller snarare smörjelsen. När Karl XII anträdde processionen till Storkyrkan visade det sig att han redan hade kronan på huvudet. Det var en markering av att han var född envåldshärskare och således inte behövde krönas till sin ställning. Händelsen kommenterades flitigt av utländska diplomater, liksom den incident som inträffade när kungen skulle kliva upp på hästen. Då ramlade kungakronan av och kungen fick lov att sätta på sig den igen. Detta tolkades efteråt som ett dåligt omen för Karl XII:s regering. I processionen genomfördes en annan nyhet. Det var bara kungen som red, de övriga fick gå, vilket innebar att kungen återigen framstod som ensam överordnad alla övriga.

 

I Storkyrkan genomfördes den religiösa delen av ceremonien. Efter böner och predikan tog Karl XII av sig kronan och knäböjde framför altaret. Ärkebiskopen smorde honom med helig olja och han satte själv på sig kronan igen. Det unika i Karl XII:s kröning har ofta framhållits av sentida kommentatorer, men förändringen hade förebilder i samtiden. Ceremonien bär likheter med det danska enväldets första kungakröning 1671, då Kristian V på liknande sätt lät sig smörjas, men inte krönas. Det är inte otroligt att Karl XII och hans rådgivare hämtat inspiration till denna förändring från morbroderns smörjelseakt.

 

Någon kungaförsäkran avgav Karl XII däremot inte i samband med smörjelseakten, vilket förvånade de församlade. Den trohetsed som ständerna avlagt fick således inget svar. Kungen var som ”Herrens smorde” endast ansvarig inför Gud, men inte inför undersåtar, riksdag eller regering. De skulle däremot visa honom trohet och lydnad.

I modern forskning har man alltmer betonat att riter och ceremonier inte bara har en symbolisk betydelse utan i sig är politik med ett budskap till åskådarna. Sedd i detta perspektiv är Karl XII:s kröning mycket intressant. Den visar hur kungen och hans närmaste krets såg på det kungliga enväldet. Det framstod nu tydligt att Karl XII tog sin envåldsmakt på allvar. Fadern Karl XI hade varit en enväldig kung, men han hade fortfarande hållit på de traditionella formerna i politiken, t.ex. genom att inkalla riksdagar. Det gjorde inte Karl XII.

Äktenskap eller inte?

En fråga som blev aktuell under Karl XII:s första regeringsår var den pfalziska dynastins framtid. En lämplig drottning måste hittas, vilket inte var det lättaste. Den tilltänkta bruden måste vara i lämplig ålder och komma från ett lutherskt kungahus. Blickarna vändes mot Danmark och den danska prinsessan Sofia Hedvig, kungens kusin. Hon sades vara mycket lik Karl XII:s mor till utseendet, vilket tilltalade honom. Själv fick han aldrig träffa sin tilltänkta brud, men han skickade en av sina pager till det danska hovet för att få en rapport om henne. Pagen gav en mycket lovprisande beskrivning av prinsessan Sofias skönhet och godhet som inte minskade kungens intresse. Saken kom dock inte till något avgörande innan kriget bröt ut 1700.

 

Giftermålet fick vänta tills efter kriget, men då det drog allt längre ut på tiden började avsaknaden av en drottning och tronarvingar bli besvärande. Den alltid lika dynastiskt medvetna änkedrottningen Hedvig Eleonora skrev på 1710-talet ner till fältkansliet i Bender i detta ärende, men hon ville inte skriva direkt till Karl XII utan adresserade brevet till statssekreteraren Casten Feif. Eftersom Karl XII läste Feifs brev – för en statssekreterare i fält fanns inte mycket privatliv – fick han vetskap om farmoderns oro. För ovanlighetens skull skrev han själv ett svar i vilket han försäkrade att han skulle gifta sig, men inte förrän det blev fred. Han yttrade en gång till Feif om sin inställning till äktenskapet: ”Och vad mig själv anbelangar, skall jag ock gifta mig, när vår Herre giver oss fred. Och då vill jag söka ut en hustru, intet efter raison d’Etat utan den, som jag rätt tycker om och tror mig framgent kunna älska, så att jag slipper hålla en sådan som kallas maitresse på franska och ’hora’ på svenska.”

 

Det var Karl XII:s bestämda åsikt att han måste förbli ungkarl så länge kriget pågick, på samma sätt som fadern hade gjort under skånska kriget på 1670-talet. Detta gällde inte bara honom själv utan han menade över huvud taget att kvinnor och krig inte hörde ihop. En officer utförde sin uppgift effektivare om han inte slösade sina energi på att uppvakta kvinnor, ansåg kungen. Detta resonemang kan ha legat bakom hans planer inför norska fälttåget 1718 att bilda en elitkår bestående av ogifta män.

Stora nordiska kriget 1700–1709

Krigets första år

Tiden som regerande kung i hemlandet blev inte långvarig för Karl XII. Redan år 1700 lämnade han Stockholm för att aldrig mer återvända till sin huvudstad och det traditionella hovliv han där levt. Resten av sitt liv skulle han tillbringa i fält, i spetsen för den karolinska armén. Även om livet i fält inte var riktigt så spartanskt som det ibland framställts, var det dock något helt annat än tillvaron på slottet i Stockholm. En stor del av sin vakna tid tillbringade kungen på hästryggen med att inspektera förläggningar, försvarsverk, truppernas förhållanden m.m. Han levde även själv tämligen enkelt vilket t.ex. uttrycktes i den förhållandevis enkla uniform han bar och att han slutade bära peruk – något som var ovanligt inom eliten.

 

Vid sekelskiftet 1700 fanns i Europa ett antal starka stater i kraftig expansion. Flera av dem styrdes som kungliga envälden, det vill säga landets elit hade samlats, mer eller mindre frivilligt, kring en regent som stärkt greppet om den politiska makten. Det var i stor utsträckning krigets behov som formade utvecklingen. Stående arméer skapades, en omfattande byråkrati byggdes upp för att administrera det allt högre skattetrycket på undersåtarna och lysande hov samlades kring kungahusen. Dessa länder tävlade om att vara Europas stormakter, oftast på mindre starka rikens bekostnad. I början av 1700-talet utkämpades flera krig mellan stormakterna som kom att förändra den politiska balansen i Europa. Ett av dessa var det stora nordiska kriget.

 

Stora nordiska kriget inleddes som ett svenskt försvarskrig när Danmark, Sachsen och Ryssland 1700 anföll det svenska stormaktsväldet, efter att ha ingått ett förbund mot Sverige. Alla tre hade starka intressen av att angripa det svenska riket. Danmark och Fredrik IV hyste revanschistiska förhoppningar att återta tidigare förlorad mark i södra Sverige, och ville även expandera in på den holstein-gottorpske hertigens område i norra Tyskland. Hertig Fredrik var allierad med den svenske kungen. Sachsen var en makt på uppåtgående och ville gärna kapa åt sig en bit av det svenska riket. Livland var intressant för den sachsiske kurfursten August, vilken tillika var kung av Polen under namnet August II, och som sökte etablera sig vid Östersjön av handelsskäl. Den livländska adelns missnöje med den svenska överhögheten ökade Augusts möjlighet att expandera in i Livland. För tsar Peter, som också strävade efter att bli en stormakt i Europa, var målet i första hand att etablera sig vid Östersjön och samtidigt expandera riket. Att Sverige regerades av en tonårig kung utan någon större erfarenhet av statsangelägenheter, gav de tre regenterna ett gyllene tillfälle att gå till anfall.

 

Norra Europa var dock inte det enda oroliga området i tidens Europa. Även i den sydvästra delen av kontinenten stod man på randen till krig. I november 1700 dog Karl II, den siste av Habsburgska ätten på Spaniens tron. Hans död var väntad och de europeiska kungahusen hade under lång tid förhandlat om hur arvet skulle delas. Om en fransk eller österrikisk kandidat efterträdde honom skulle något av dessa länder bli den största politiska maktfaktorn i Europa. Både Frankrike och Österrike ville hindra den andra staten från att uppnå denna position, liksom sjömakterna England och Holland oroade sig för båda lösningarna. Olika delningsförslag hade förhandlats fram, men när Karl II dog och lät Ludvig XIV:s sonson Filip av Anjou ärva tronen blev frestelsen för stor för fransmännen att strunta i alla uppgörelser. Resultatet kunde bara bli ett: storkrig i Europa.

 

Ytterligare en stormakt fanns att räkna med vid den här tiden: Osmanska riket. Efter den misslyckade belägringen av Wien 1683 hade osmanerna tvingats dra sig tillbaka från Östeuropa, men utgjorde med sin stora krigsmakt fortfarande ett mycket påtagligt hot för sina grannar. Ett krig med Ryssland ledde till att Azov avträddes i ett vapenstillestånd på sommaren 1700. Först därefter hade tsar Peter och hans armé ryggen fri att anfalla Sverige.

 

Anfallet mot det svenska riket inleddes när sachsiska trupper med kurfursten August i spetsen gick in i den svenska provinsen Livland i februari 1700. Nyheten nådde Karl XII i mars när han befann sig på jakt, och samma månad kom rapporten att danska armén marscherat in i Slesvig och Holstein. Kriget hade börjat.

År 1700 inleddes så det krig som skulle bli den nyskapade och oprövade svenska arméns elddop. Soldaterna som lämnade sina torp detta år ingick i den mest vältränade armé som någonsin dragit ut under svensk flagg, men de hade ännu inte prövats i strid. Det var, i förhållande till den svenska befolkningens ringa storlek, en numerärt omfattande armé som Karl XII kunde sätta i rörelse. Den indelta armén uppgick till 40 000 man och till detta tillkom 25 000 värvade trupper som i första hand hade förlagts i provinsernas fästningar. Flottan kunde avsegla med 38 linjeskepp och en bemanning på sammanlagt 15 000 man. Detta var dessutom den första svenska armé som hade en enhetlig uniform. Soldaterna var klädda i den blå karolineruniform som infördes 1687 efter fransk förebild och som genom de långa fälttågen skulle bli välkänd över Europa.

 

Karl XII och hans rådgivare valde att först försöka slå tillbaka det danska anfallet. Den svenska armén landsattes i juli 1700 på Själland i Danmark under skydd både av den egna flottan och en engelsk-holländsk eskader. Det var Karl XII:s första strid och han var så nervös och ivrig att han kastade sig i vattnet och vadade i land med vattnet upp till midjan innan båten nått fram till strand. Den svenska krigspropagandan var inte sen att lyfta fram det ”heroiska mod” kungen visat med sitt agerande. Även Voltaire kommenterar denna händelse i sin biografi om Karl XII. Han visste också berätta att kungen, när han hörde muskötkulorna vissla kring öronen, frågade vad det var för ljud. Generalmajor Stuart svarade: ”Det är gevärskulor, som man skjuter mot Ers Majestät”. ”Gott, sade kungen. Detta skall hädanefter bliva min musik.” Yttrandet, som tycks fånga en stor del av Karl XII:s regeringstid i en enda replik, kan dock inte beläggas och måste hänföras till den omfattande mytbildning som finns kring Karl XII.

 

Landstigningen på Själland och hotet från den svenska och engelsk-holländska flottan hade avsedd effekt. Inför faran av ett angrepp mot Köpenhamn kapitulerade den danske kungen Fredrik IV och slöt fredsavtal med hertig Fredrik och Karl XII. Denna utveckling var precis vad sjömakterna hoppades på. Det England och Holland nämligen minst av allt önskade var ett krig i Nordeuropa samtidigt som den spanska tronföljdskrisen höll på att bli akut. Sjömakterna ville inte heller att krig skulle utbryta på tyskt område, eftersom detta kunde störa det känsliga läget kring spanska tronföljden, och därför utnyttjade man den tacksamhet svenskarna visade efter hjälpen mot danskarna till att avråda från omedelbart angrepp på Sachsen. Karl XII kunde inte bortse från dessa påtryckningar och valde att istället ta itu med den sachsiska arméns invasion i Livland.

 

I början av oktober 1700 anlände kungen med armén till Pernau i Estland. Man hade knappt hunnit installera sig förrän nyheten att ryssarna belägrat Narva nådde högkvarteret. Eftersom August II och de sachsiska trupperna dragit sig tillbaka från Livland efter beskedet om vad som utspelat sig i Danmark och slagit sig ner för vintern i Kurland, bedömdes de inte utgöra något omedelbart hot. Att bryta den ryska belägringen var mer akut. På leriga vägar marscherade den drygt 10 500 man starka armén mot Narva för att undsätta de belägrade svenskarna. Den 20 november gick svenskarna till anfall.

 

Tsar Peter lämnade Narva strax före slaget, vilket skapade oro i den nyrekryterade ryska hären. Denna var numerärt överlägsen – ca 35 000–38 000 man – och därför trodde man på rysk seger, trots att trupperna var dåligt övade och uttröttade efter två månaders belägring.

 

Svenskarna hade inte räknat med att kunna utnyttja den viktiga överraskningseffekten denna gång, eftersom de visste att motståndaren hade observerat arméns förflyttningar. Vädret kom dock till oväntad hjälp. Samtidigt som svenskarna gick till anfall svepte ett snöoväder över slagfältet och förblindade de ryska soldaterna. Svenska sidan fick därmed ett övertag som utnyttjades väl. Förvirring utbröt på rysk sida och många försökte förgäves fly över floden. Andra gav sig på sina egna befäl som oftast var utlänningar i rysk tjänst. Dessa såg ingen annan råd än att bli svenska fångar för att rädda livhanken. Efter hårda strider slutade dagen med svensk seger, men kvar på slagfältet låg många sårade och döda. De ryska förlusterna uppgick till 8 000–9 000, men även på den segrande sidan var antalet döda och sårade stort. Infanteriet hade störst förluster: 28% av officerarna och 18% av underofficerare och soldater. Siffrorna visar både infanteriets centrala roll i anfallet och den utsatta position svenska officerare hade.

 

Segern vid Narva blev politiskt betydelsefull och gjordes dessutom till ett stort propagandanummer både hemma i Sverige och utomlands. Det skrevs visor, hyllningsdikter, tal och propagandaskrifter. I visor som spreds runtom i Sverige genom billiga s.k. skillingtryck utmålades tsar Peter som blodtörstig och falsk och kung Karl som fredsälskande. De ryska soldaterna framställdes som fega, men samtidigt så barbariska ”att vaggan ock blev de nyföddes grav”. Svenska soldater var däremot modiga, men skonade hellre än att döda oskyldiga. Ständigt upprepades att det var Gud som stod bakom Karl XII och svenskarna. Genom visorna spreds således schabloner om både svenskar och ryssar som syftade till att stärka folkets samhörighet och lojalitet med kungen och den svenska armén – och göra dem villiga att utstå de uppoffringar i liv och pengar som kriget innebar.

Sachsen och Polen

Efter segern vid Narva blev en uppgörelse med den sachsiska armén åter aktuell. På sommaren 1701 stod armén vid floden Düna invid Riga. På motsatta stranden hade den sachsiska armén under fältmarskalk von Steinau slagit läger. Svenskarna beslöt att korsa floden på morgonen den 9 juli. Övergången hade förberetts sedan månader tillbaka av generalguvernören i Livland Erik Dahlberg som samlat och låtit bygga båtar och pråmar och dessutom en rörlig flottbro som skulle kunna användas av kavalleriet. Eftersom överraskningsmomentet var centralt vid en flodpassage började ilastningen av trupperna redan på natten, i skydd av mörkret.

 

Under skyddande artillerield från fästningen i Riga och från flytande flottbatterier kunde infanteriet landstiga och omedelbart kasta sig in i striden. Karl XII färdades i en roddbåt, från vilken han ledde sina styrkor. Överraskningseffekten blev stor och fick den sachsiska hären ur balans. Svenskarna stred framgångsrikt, men för att tillintetgöra motståndaren behövdes kavalleriet. Planen var att kavalleriet skulle korsa floden på den särskilda flottbron, men en kraftig vind hindrade att flottbron kom på plats och man fick istället skeppa över män och hästar på båtarna, vilket tog lång tid. Övergången av Düna blev därför inte det avgörande som kungen hade hoppats. Även om hotet mot Livland avvärjts och den ur handelssynpunkt viktiga Dünamynningen var under svensk kontroll igen, hade den sachsiska armén hunnit dra sig tillbaka relativt intakt. Den kunde därmed fortsätta att spela en viktig roll i August II:s polska politik.

 

För Karl XII innebar Düna-övergången att han framträdde mer tydligt i sin roll som överbefälhavare. Förutom att delta i planeringen förde han direkt befäl över anfallande infanteri. Det var på intet sätt självklart att en kung skulle delta så aktivt i striden. De flesta europeiska statsöverhuvuden nöjde sig med att beskåda slaget från någon kulle i närheten. Svenska kungar hade däremot av tradition personligen lett sina trupper i fält. Så gjorde nu även Karl XII och han har själv förklarat varför. Eftersom hans soldater beordrades att försvara sitt hemland ansåg han det viktigt att själv visa att han också var villig att riskera sitt liv tillsamman med dem. Det var naturligtvis en riskabel tradition, och Karl XII blev också sårad vid flera tillfällen.

 

För att nå ett avgörande mot August II marscherade armén 1702 in i Polen. Inmarschen blev starten på ett långt engagemang i Polen. Målen var flera; dels att försöka vinna Polen som allierad och basområde för kriget mot tsar Peter och hans armé, dels för att avsätta August II som polsk kung. Grunden för det senare var att August dubbla position som sachsisk kurfurste och polsk kung. Han hade i sin roll som sachsisk kurfurste utnyttjat det neutrala Polens territorium för att gå till attack mot svenskarna, trots att han också var kung i Polen. Den planerade detroniseringen framhålls ofta som huvudorsaken till Karl XII:s polska fälttåg. Redan Voltaire ansåg inmarschen ädelmodig, men politiskt förkastlig: ”Han ville erövra riken för att skänka bort dem.”

 

Det fanns dock knappast bara ett entydigt mål. Försöket att avsätta August som kung i Polen var nära sammanlänkat med strävan att få Polen som svensk allierad mot Ryssland. Karl XII och hans rådgivare var inte heller så oegennyttiga som Voltaire påstår. Polen – egentligen det polsk-litauiska riket – var fortfarande mäktigt i början av 1700-talet och kunde ställa upp en stor armé, såvitt de polska magnatfamiljerna kunde enas. Det svenskarna uppnådde i fredstraktaten 1705 med Polen visar också att fälttåget inte bara gällde Augusts avsättning och militär allians. Svenska köpmän fick då förbättrade villkor och den polska handeln skulle i fortsättningen gå över svenska Riga.

 

Det som blev ett streck i räkningen för Karl XII:s planer var att fälttåget tog så lång tid och slukade stora resurser både i krigsområdet och i hemlandet. En viktig komponent för att förstå det polska fälttåget är underhållssituationen. Så länge svenskarna inte nådde något tydligt avgörande var det underhållsmässigt bättre att befinna sig på fiendens område än i eget land. Truppernas behov av proviant och hästarnas av bete var hela tiden en av Karl XII:s första prioriteringar, och för att skona de egna Östersjöprovinserna måste han driva kriget på främmande territorium. Till detta kom att Polen var ett land som var svårt att dominera, vilket redan kungens farfar Karl X Gustav fått erfara på 1650-talet. Man vann segrar, men man kunde inte behärska landet.

 

Trots viktiga segrar, som t.ex. Kliszov 1702, hade den svenska armén svårt att slå ut den sachsiska. Det sachsiska hertigdömet var ett av Europas bästa värvningsområden och August behövde inte sakna nya soldater. Hans trupper kunde dessutom fritt passera till och från operationsområdet i Polen genom det intilliggande Schlesien, över vilket tyskromerske kejsaren höll sin beskyddande hand. Svenskarna fick nöja sig med att bevaka den schlesiska gränsen istället för att belägra August i hans hemland. I östra Polen fanns ryska trupper som stödde sachsarna. Först efter att Karl XII lett ett framgångsrikt fälttåg mot Grodno i östra Polen vintern 1705-1706 – och där tillfogat den ryska armén avgörande förluster utan att ett enda fältslag genomfördes –, samtidigt som fältmarskalk Rehnskiöld ledde svenska trupper mot sachsiska armén västerut, lyckades man komma till ett avgörande i Polen. På sommaren 1706 var läget förändrat och den svenska hären kunde tåga in i Sachsen vilket ledde till freden i Altranstädt 1706, varigenom August avsade sig den polska tronen och ogiltigförklarade de förbund han ingått mot Sverige. Karl XII:s tronkandidat Stanislaus Leszczynski, som valdes till Polens kung 1704 efter svenska påtryckningar, kunde då även till gagnet kalla sig kung i ett med Sverige allierat Polen.

 

Den karolinska armén följde under stora nordiska kriget i huvudsak samma stridsteknik som utarbetats tidigare under 1600-talet. Vid batalj var soldaterna ordnade i sex led djupa linjer som taktfast avancerade mot fienden. Kavalleriet stod på flyglarna berett att skydda infanteriet och att fullfölja dess framgångar. I det stora hela hade vapen och stridsteknik inte ändrats mycket sedan trettioåriga krigets dagar och beväpningen bestod fortfarande av musköter och pikar. Stridstekniken var dock mer offensiv och de blanka vapnen spelade en större roll vid anfallen än tidigare.

 

Mellan fältslagen marscherade soldaterna, utkämpade mindre strider, genomförde militärövningar och levde lägerliv långa perioder i väntan på nya marscher eller att ett nytt slag skulle utkämpas. De kunde även ingå i de garnisoner som hade att försvara städer och fästningar. När historien om det stora nordiska kriget har skrivits är det oftast de stora drabbningarna man lyft fram, men dessa utgjorde bara en bråkdel av den tid soldaterna var ute i fält. För det mesta var det ett ganska enahanda liv där kampen för överlevnad var det största problemet. Att hela tiden skaffa fram mat, dryck, husrum samt foder till hästarna var några av de svåraste och viktigaste uppgifterna.

 

I armén ingick inte bara soldater och officerare utan även en stor tross. Till den hörde till exempel drängar som betjänade officerarna. En överste skulle ha 5 drängar och 12 hästar med sig och säkerligen ett ganska stort bagage. Varje kompani åtföljdes av ett halvdussin vagnar med tält, proviant, ammunition med mera. Även en del kvinnor och barn ingick i trossen. En officer kunde ibland ta med sig hela sitt hushåll ut i fält, men också vanliga soldater tog med sig sin hustru, även om det inte var så vanligt. Särskilt stor tross hade artilleriet i vilken ingick olika hantverkare med sina redskap och materiel, som till exempel smeder med särskilda fältsmedjor.

Ryska fälttåget

Efter freden i Altranstädt och behövlig vila, proviantering och reorganisering i Sachsen avtågade huvudarmén på hösten 1707 mot den tredje parten i det ursprungliga anfallsförbundet från 1700: Ryssland. Trots att Karl XII var flitigt uppvaktad av olika länders diplomater som ville få med den svenska armén på sin sida i spanska tronföljdskriget – som hade utvecklats till det europeiska storkrig många befarat – avvek han inte från planen att slå tillbaka det ryska angreppet på Sverige.

 

De föregående årens fälttåg hade främst ägnats åt Sachsen i syfte att vinna över Polen till den svenska sidan. Efter segern vid Narva 1700 över den ryska armén hade denna i stort sett lämnats i fred av svenskarna. Tsar Peter hade dock inte varit overksam under tiden. Medan den svenska huvudarmén varit upptagen i Polen hade en alltmer välövad rysk armé tagit för sig av de svenska provinserna i Baltikum. Område efter område anfölls, ockuperades och ställdes under rysk förvaltning. Trots att svenskarna lämnat kvar 30 000 man för att försvara Ingermanland, Estland-Livland och Kurland förmådde dessa trupper inte mycket eftersom merparten av dem tjänstgjorde som besättningar i fästningarna och fick svårt att aktivt möta den ryska offensiven. Utan alltför mycket motstånd kunde således tsar Peter uppnå sitt mål: att tränga fram till Östersjön.

 

Den ryska armén anföll 1702 Livland och därefter erövrades de svenska befästa städerna Nöteborg och Nyen. Vid Nyen började tsaren anlägga S:t Petersburg och samtidigt inleddes uppbyggnaden av den ryska flottan som fick sin bas vid Nevas mynning. 1704 kunde den ryska armén inta även Narva och Dorpat. Därefter avstannade den ryska offensiven för en tid; tsar Peter hade uppnått det han i första omgången eftersträvat och kunde istället satsa de militära krafterna på att i ökad omfattning stötta sin allierade August II i kriget i Polen.

 

Att Karl XII inte mer aktivt gick in för att försvara Östersjöprovinserna under åren 1702-1704 har kritiserats livligt av senare tiders bedömare. Det som hade vunnits genom den överväldigande segern vid Narva 1700 gick därmed förlorat. Beslutet att fullfölja det polska fälttåget, istället för att försvara rikets gränser i Baltikum, fick ödesdigra konsekvenser.

 

Även kungens beslut att inleda det ryska fälttåget, och själva genomförandet av det, har ifrågasatts av många historiker. Det är dock svårt att bedöma detta fälttåg eftersom så få tillförlitliga källor bevarats. Efter arméns nederlag vid Poltava brändes fältarkivet för att det inte skulle hamna i fiendens händer. Bristen på källor har gjort det möjligt att både förringa och förstora kungens insatser beroende på om man varit positivt eller negativt inställd till Karl XII. Kungen var inte heller en person som gärna anförtrodde sina tankar och planer åt andra, vare sig skriftligt eller muntligt. Det finns inte många brev eller betänkanden bevarade av hans penna. Han var även mycket förtegen inför sina närmaste medarbetare, vilket många vittnesmål bekräftar. Det var därför länge okänt för alla utanför den allra innersta kretsen (till vilken endast Carl Piper och Karl Gustaf Rehnskiöld hörde) hur fälttåget var upplagt när det inleddes på hösten 1707.

 

Huvudarmén bestod av närmare 44 000 man och 35 000 hästar när marschen österut påbörjades från Sachsen 1707. Tanken var att denna så småningom skulle förstärkas med 12 000–13 000 man, som under general Lewenhaupts ledning förväntades ansluta från Kurland medförande stora förråd. I Finland fanns general Lybecker med en armé omfattande 14 000 man. Denna planerades gå mot S:t Petersburg. Samtidigt kvarlämnades 8 000 man i Polen under general von Krassows befäl för att säkra situationen där. Planen var att även dessa, tillsammans med kung Stanislaus egen armé på 16 000 man, skulle ansluta till huvudarmén när den nyvalde Stanislaus ställning hade tryggats i Polen. Karl XII måste ha uppfattat svenskarnas ställning som militärt stark på hösten 1707 med tanke på dels den stora och utvilade huvudarmén, dels de förstärkningar som Lewenhaupts, Lybeckers, von Krassows och Stanislaus arméer skulle innebära.

 

Den första uppgiften blev att tränga ut ryska styrkor som hade invaderat Polen. Redan på detta stadium i fälttåget gavs en föraning om den ryska motstrategin. Enligt den ryska arméns planläggning skulle svenskarna bekämpas med ständiga attacker och mindre strider. Större fältslag skulle undvikas i möjligaste mån, istället var det genom konstanta smådrabbningar som den svenska armén skulle fördröjas, förtröttas och förminskas. Till detta kom det som har kallats den brända jordens taktik. Genom att plundra och föröda sitt eget land skulle svenskarna berövas det viktigaste av allt: mat, dryck, foder och husrum. Kring den ryska gränsen tömdes en 200 kilometer bred zon på allt som svenskarna kunde behöva för framkomlighet och underhåll. Denna brutala taktik drabbade inte bara den svenska armén utan lika mycket alla de civila som berövades sitt uppehälle och tvingades fly för att rädda sig från de egna soldaternas framfart.

 

Underhållet var avgörande för att ett fälttåg skulle kunna genomföras. Före matkonservernas tid kunde krig bara föras i områden där det fanns förnödenheter för människor och hästar. Att föra krig på vintern var särskilt besvärligt och ofta lade sig arméerna i vinterkvarter i avvaktan på att det skulle bli bete för hästarna. Den militära ledningens ansvar var att hålla sina trupper i områden där det fanns mat att köpa eller konfiskera. En del av mottaktiken blev då att lura in fienden i obebodda eller fattiga områden där tillgången på föda och bete var liten. Eller ännu värre: man kunde förstöra det som fanns av matvaror och annat för att därigenom försvåra fiendens framryckning. Efter en längre marsch i ett sådant område var det inte lätt för soldaterna att orka slåss.

 

För den lokala befolkningen kunde det dock kvitta om det var fienden eller den egna armén som plundrade området. Resultatet blev lika förödande. Den svenska militärens metoder att skaffa fram förnödenheter kunde också vara synnerligen brutala. Om bönderna gömde undan vad de hade istället för att sälja till svenskarna förekom det att man använde våld för att bryta motståndet.

 

Den svenska armén avancerade hela år 1708 stegvis fram mot Vitryssland och Dnjeprlinjen trots ständiga skärmytslingar med ryssarna och underhållsmässiga brister. Att siktet var inställt på Moskva framgick nu tydligt. Karl XII:s plan var att slå mot Rysslands hjärta och detta hot tog Moskvaborna på stort allvar. Den svenska armén var fruktad och hade dittills varit segerrik i allt man företagit sig – trots att den ofta varit numerärt underlägsen sin motståndare. Från Ryssland kom också rapporter om nya inre oroligheter som ytterligare stärkte kungens segervittring. Tsaren kanske till och med kunde tvingas bort från tronen.

 

Det var inte ofta svenskarna lyckades tvinga den ryska armén till större drabbningar. Oftast hade ryssarna hunnit lämna platsen när den svenska huvudstyrkan nådde fram. Det svenskarna mötte var mest nedbrända byar och skövlade städer. Vid några tillfällen möttes dock de två arméerna och ett exempel är slaget vid Holowczyn i juli 1708. En rysk armé omfattande 39 000 man besegrades av 12 500 svenskar och Dnjeprövergången föll i svenskarnas händer. Upplands regemente deltog i slaget och fick utkämpa en ”våt” strid, enligt en berättelse av löjtnant Jacob Sturck: ”De svenska trupper måste innan aktion rätt angick marschera över ett pass som vattnet stod till axlarna.” Därefter jagade de framgångsrikt de ryska trupperna på flykten. Karl XII uppfattade själv detta som en av sina största framgångar på slagfältet, men det skulle också komma att bli den sista stora segern han vann som fältherre.

 

De följande månadernas fälttåg kan för eftervärlden te sig som tämligen planlöst, men måste ses utifrån den allt svårare underhållssituationen. Den brända jordens taktik var skrämmande effektiv och den ovanligt kyliga och regniga sommaren försvårade transporterna. Fälttåget förvandlades mer och mer till en kamp för att överleva. Enligt planen skulle general Lewenhaupt ha anlänt med truppförstärkningar och en gigantisk tross som skulle rädda försörjningssituationen, men Lewenhaupts armé dröjde. Det var i denna desperata belägenhet som Karl XII i september 1708 fattade beslutet att avbryta marschen mot Moskva för att istället vända söderut mot Ukraina. Där hägrade både en bättre försörjningssituation och en allians med den ukrainske hetmanen Mazepa, kanske även med andra upproriska kosacker samt ryssarnas arvfiender tartarer och turkar. Karl XII saknade inte föregångare när det gällde sådana allianser. Redan kungens farfar Karl X Gustav hade på 1650-talet etablerat kontakter med upproriska kosacker i Ukraina.

 

När huvudarmén började tåga söderut förlorade Lewenhaupts armé sitt skydd och blev ett lätt byte för tsar Peters trupper. Dessa hann upp Lewenhaupts armé och kunde vid Lesnaja tillfoga den avsevärda förluster. Istället för 12 500 man och en stor tross förnödenheter, anlände i oktober 1708 till huvudarmén 6 000 man utan tross, vilket ytterligare förvärrade underhållsläget.

 

Alliansen med Mazepa ingicks när svenskarna redan vänt söderut. Varken för Mazepa eller Ukrainas befolkning var detta någon idealsituation. Vad Mazepa, som var den ryske tsarens vasall och vars trupper stod i tsarens tjänst, hade hoppats var att den svenska armén skulle fortsätta mot Moskva och utgöra en kil mellan Ukraina och Ryssland, vilket skulle underlätta Ukrainas strävanden efter autonomi. Med hopp om att lösgöra Ukraina ur en absolutistisk furstes garn vände sig den ukrainske hetmanen till den lika absolutistiske svenske kungen. Mazepa hoppades kunna utnyttja kampen mellan den ryska och den svenska stormakten för att skapa större självständighet för sitt eget land, men hans strategi misslyckades. Det Mazepa velat undvika – att de svenska och ryska arméerna skulle utkämpa en förödande strid på ukrainskt område – var nu det som höll på att hända. På våren 1709 ingicks en formell allians mellan Karl XII, Mazepa och zaporokosackernas hetman Hordienko, vilkens anslutning till alliansen förhandlats fram av Mazepa, i vilken den svenske kungen förband sig att inte sluta fred med tsaren förrän ukrainare och zaporoger blivit oberoende av Ryssland.

 

Tiden i Ukraina innebar till en början en förbättring för den svenska armén. Det fanns mat och dryck och möjlighet att låta trupperna återhämta sig efter den svala och blöta sommaren. Den ovanligt kalla vintern 1708-1709 var dock en oväntad motgång som försvagade hären ytterligare. Under våren 1709 väntade man fortfarande på förstärkningar i form av von Krassows och Stanislaus trupper från Polen, men den polska upprorsrörelsen till förmån för den avsatte kung August, understödd av ryska trupper, var svår att besegra och anslutningen till huvudarmén av dessa arméer dröjde därför. I väntan på truppförstärkningar inledde svenskarna en belägring av staden Poltava i östra Ukraina. Dit anlände tsar Peter i juni 1709 i spetsen för en 40 000 man stark armé.

 

Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 blev vändpunkten för den svenska armén. Det var ett svårt nederlag för svenskarna, det allvarligaste nederlag som en svensk armé någonsin lidit på slagfältet. Förlusterna var stora: av de 17 000 man som inledde slaget klockan fyra på morgonen, var nio timmar senare 6 900 döda eller döende, 2 800 tillfångatagna och ett okänt antal sårade.

 

Tillsammans bestod det svenska infanteriet av 18 bataljoner med sammanlagt cirka 8 000 man. Armén leddes denna gång inte av Karl XII personligen, vilken blivit skadad vid en rekognosering någon vecka tidigare. Kungen fanns dock hela tiden på slagfältet, eller i högkvarteret, kringburen på en bår. På den ryska sidan fanns 22 000 man fördelade på 42 bataljoner. Svenskarna var inte bara numerärt underlägsna utan saknade i slutstriden även understöd av kavalleriet som hamnat i oordning. Det svenska artilleriet hade av okänd anledning lämnats kvar vid trossen medan ryssarnas artilleri var talrikt. Den ryska armén kunde under striden omringa flera av regementena, däribland Upplands regemente. Ett ögonvittne har berättat om regementets tragiska öde: ”Men upplänningarna till ungefär 100 eller mera man lågo i en hop och som på varannan fallna eller i hög kastade, vari fienden med pikar, bajonetter och värjor ivrigt slaktade och allt han kunde massakrerade, oavsett icke observeras kunde vad dött eller levande var.”

 

Frågan om varför slaget vid Poltava slutade så illa för den svenska hären sysselsatte länge de svenska historikerna. Man sökte efter en syndabock som kunde göras ansvarig för nederlaget. De Karl XII-kritiska historikerna har menat att ansvaret låg främst hos kungen själv och hans närmaste man fältmarskalk Rehnskiöld. När forskningen gick mer i Karl XII-hyllande riktning i början av 1900-talet ansågs generalen Lewenhaupt vara mest skyldig. Båda sidor i denna strid förbiser dock tsar Peters målmedvetna uppbyggnad av krigsindustrin och modernisering av den ryska armén som var viktiga förutsättningar för utgången av slaget, liksom den ryska militärledningens förutseende planering.

 

Dessutom baseras letandet efter en syndabock på bristande insikt i hur ett slag gick till i början av 1700-talet. Efter att striden väl var igång var det inte lätt för generaler och fältmarskalkar att väsentligen påverka utgången. Stridsledningens viktigaste insats var i planeringen inför slaget. När planen började bli verklighet var det däremot svårt att ingripa från fältherrens sida. Flera faktorer bidrog till detta. En viktig sak var sikten. Krutröken och dammet bildade en närmast ogenomtränglig dimma som gjorde det svårt att till och med skilja vän från fiende. När striden började uppstod också ett öronbedövande stridslarm som försvårade kommunikationen. Man hade inte heller tillgång till några pålitliga och snabba kommunikationssätt under slaget: ordonnanser kom bort eller blev dödade, trummor hördes inte i stridslarmet o.s.v. Ett exempel på konsekvenserna av dessa svårigheter är generalmajor Roos och hans truppers öde i Poltava. Redan i början av slaget kom 6 infanteribataljoner under Roos ledning bort på slagfältet och ledningen lyckades inte få kontakt med dessa igen.

 

Allt detta gjorde att man fick lita på att all utbildning soldaterna fått och alla förberedelser som vidtagits skulle räcka för att vinna segern. I Poltava stod en hårt åtgången och bristfälligt utrustad svensk armé mot en numerärt överlägsen rysk här bestående av utvilade och välutrustade trupper. Svenska militärhistoriker menar att hur man än från svensk sida hade planerat striden fanns det ingen möjlighet att svenskarna kunde ha segrat.

 

Efter Poltava flydde Karl XII med ett litet följe till Osmanska riket och stannade där till 1714, i hopp om att kunna förmå den osmanska statsledningen att anfalla Ryssland. Den lilla staden Bender i nuvarande Moldavien blev under större delen av tiden kungens högkvarter. Den kvarvarande svenska armén på ca 10 000 man under general Lewenhaupts ledning kapitulerade den 1 juli 1709, och de tillfångatagna officerarna och soldaterna fördes bort till fångenskap. Först efter fredsslutet 1721 fick de som fortfarande var i livet återvända hem till Sverige.

Riket utan kung

Under 15 år befann sig Karl XII borta från sitt rike vilket måste ha framstått som unikt i samtiden. I en tid när den personliga kungamakten var av avgörande betydelse kan man undra hur det fungerade. Hur kunde den enväldiga makten bibehållas när den enväldige själv inte fanns där? Vad gäller centralmakten var det inte friktionsfritt. Kungen och hemmaregeringen hade ofta olika uppfattningar i viktiga politiska frågor. Dessa motsättningar fördjupades ytterligare efter Poltavanederlaget. Rådet förordade vid upprepade tillfällen att fredsförhandlingar skulle inledas, men kungen lade ingen vikt vid dessa synpunkter. Under dessa år började han istället att allt mer vilja styra sitt rike och krävde att få avgöra även enkla ärenden. Det var, om inte annat, praktiskt besvärligt när det kunde ta månader för ett brev att färdas från Bender till Stockholm.

 

Det framgår tydligt att Karl XII förlorade förtroendet för sin regering i Stockholm under 1710-talet, vilken han menade inte ansträngde sig tillräckligt för att skaffa fram resurser för det fortsatta kriget. Genom att utse nya regeringsmedlemmar som han kände förtroende för, genom olika administrativa nyordningar och genom att låta nära medarbetare använda sina personliga nätverk för att påverka regeringsmedlemmarna, försökte kungen under 1710-talet skaffa sig bättre kontroll över centraladministrationen. Det var dock först sedan han återvänt till Sverige som han fick ett fast grepp om statsapparaten igen.

 

Hur såg då lojaliteten med Karl XII:s regim och politik ut på lokal nivå? I stort sett verkar den ha varit stark, även om det förekom missnöjesyttringar. Omfattande bondeuppror inträffade sällan i Sverige, inte heller under karolinsk tid, trots att de ekonomiska förhållandena för bönderna ofta var svåra under stora nordiska kriget. Det har dock varit omtvistat i historieforskningen hur illa ställt det var med de svenska bönderna under kriget. Det är en fråga som spelat stor roll för bedömningen av Karl XII:s regeringstid. På 1880-talet publicerades en avhandling där författaren hävdade att kriget var en katastrof för befolkningen och näringslivet. Mot dessa resultat polemiserade historiker som var positivt inställda till kungen. Genom att använda andra källor ansåg man sig kunna visa att befolkningen inte alls led så hårt under krigets krav. I mitten av 1900-talet kunde dock historikern Gunnar Olander, genom noggranna källforskningar, visa att det skedde en allmän pauperisering av allmogen på grund av kriget.

 

Olanders slutsatser kan sägas ge den svenska rådsregeringen rätt som ständigt klagade i brev till Karl XII på att befolkningen var så fattig. Kriget innebar tunga år för bönderna som, förutom ordinarie skatter, skulle skaffa fram nya soldater och utrusta dem och betala alla extraskatter. Dessutom tillkom inkvartering och skjutsningar för trupperna som marscherade genom bygden på väg mot kriget. Det senare var en nog så tung börda som bönderna klagade mer och mer över ju längre kriget led.

 

Dessa pressade villkor ledde ändå inte till stora bonderesningar, men det förekom oroligheter och klagomål från bondehåll. Att dessa inte övergick i uppror kan förklaras med att statsmakten var lyhörd för böndernas missnöje. Detta kan verka förvånande med tanke på att de ordinarie kommunikationskanalerna mellan centralmakt och bönder i stort sett var stängda under kriget. Inga riksdagar inkallades där bönderna kunde föra fram sina besvär. Suppliker (klagoskrifter ingivna av enskilda personer) utnyttjades inte av bönderna i någon större utsträckning. Istället fördes missnöjet fram mer informellt via kontakten med lokala tjänstemän och domstolar. Och statsmakten lyssnade och försöka lindra bördorna, åtminstone så mycket att bönderna höll sig lugna.

 

Ett sätt att behålla befolkningens lojalitet var de särskilda kommissioner som reste runt i landet och rannsakade ämbetsmissbruk. Samtidigt som man gick till rätta med lokala tjänstemän som begått fel mot bönderna, framförde kommissionerna ständigt budskapet att kungen kände omsorg om sina undersåtar och ville deras väl, trots att han befann sig långt borta. Kommissionernas propagandafunktion tycks under krigsåren nästan ha varit viktigare än den rannsakande och uppenbarligen hade den viss effekt. Den svenska befolkningen visade sig förvånansvärt lojal med Karl XII:s politik, trots de hårda pålagorna.

Karl XII i Bender

Karl XII:s år i exil i Bender var startpunkt för de relationer mellan Sverige och Osmanska riket som bestod under hela 1700-talet. Visst hade det förekommit kontakter tidigare, men i och med Karl XII:s långa vistelse på 1710-talet intensifierades dessa. En allians med Osmanska riket mot Ryssland var målet för Karl XII:s politik. Tanken på en allians var inte helt ny, kontakter hade tagits tidigare, bland annat via Polen. Osmanska statsledningens intresse av att samarbeta med Sverige berodde på hotet från Ryssland, som eftersträvade att erövra kustland både vid Östersjön och Svarta havet. År 1700 inleddes ett vapenstillestånd mellan Osmanska riket och Ryssland, men förnyade ryska rustningar hotade de osmanska gränserna och man var från osmansk sida benägen att skaffa allierade mot Ryssland. De kontakter som togs före Poltava-katastrofen ledde inte till något resultat, men efter Poltava och kungens flykt till Bender kom saken i ett annat läge. Nu blev det angeläget för både svenskar och osmaner att etablera ett samarbete.

 

Den svenske kungens mål var att försöka påverka den osmanska statsledningen att bryta vapenstilleståndet med Ryssland. Samtidigt som den osmanska armén anföll Ryssland skulle Karl XII i spetsen för osmanska styrkor anfalla Polen, där August II med rysk hjälp återtagit makten. Kungens tanke var också att en svensk här skulle anfalla norrifrån. Dessa planer tilltalade osmanerna så tillvida att man använde Karl XII och hans önskan om militär hjälp som ett hot mot den ryske tsaren. Därigenom ville man uppnå bättre stilleståndsvillkor. Den osmanska statsledningen stod dock inte enig i denna fråga, vilket förklarar de snabba omkastningarna i politiken gentemot Ryssland som skedde under de följande åren.

 

Den osmanska armén kom även att inleda ett framgångsrikt krig mot ryssarna. Vid Prut 1711 genomfördes en lyckad attack mot tsar Peter och hans armé, som ledde till fredsförhandlingar i vilka Osmanska riket återfick Azov vid Svarta havet. Händelseutvecklingen var en stor besvikelse för Karl XII, som emellertid fortsatte försöket att åstadkomma en samordnad svensk-osmansk krigföring mot Ryssland.

 

Genom osmanernas fred med ryssarna blev Karl XII:s ställning som sultanens gäst besvärlig. Han var inte längre lika viktig i maktspelet. Den spända situationen ledde till kalabaliken i Bender 1713 då lokala turkiska makthavare belägrade svenskarnas läger i syfte att förmå Karl XII att lämna Osmanska riket. Svenskarna togs tillfånga och kungen fördes tillsammans med en eskort på endast 100 svenskar till Demotika, nära Adrianopel. Detta var en viss framgång för Karl XII, och sultanen visade honom åter sin välvilja.

 

Karl XII:s situation i Osmanska riket blev alltmer ohållbar och på hösten 1714 genomförde han den berömda ritten genom Europa tillbaka till Sverige. På endast två veckor red han inkognito, med ett pass utställt på kapten Peter Frisk och iklädd mörk peruk och guldgalonerad hatt, tillsammans med två följeslagare, genom bl.a. Siebenbürgen (nuvarande Transsylvanien), Ungern , Österrike, Bayern och Nürnberg upp till Stralsund.

Den jämlike undersåten

Under vistelsen i Bender fick Karl XII mer tid att ägna sig åt inrikespolitiska frågor. Efter nederlaget vid Poltava var också dessa frågor mer akuta. Sverige hade ju i ett enda slag förlorat stora delar av sin militära styrka som nu måste ersättas med nya soldater och utrustning. Hur skulle man få fram de stora resurser som krävdes för att sätta upp en ny armé och kunna genomföra kungens mål i det alltjämt pågående kriget, att militärt säkra det svenska rikets ställning i norra Europa? Kungen inledde en omfattande reformering av Sveriges ekonomi och finanser med hjälp av sin kunnige statssekreterare Casten Feif i fältkansliet.

 

Man tänkte sig relativt omfattande åtgärder för att förbättra samhällsekonomin och statens finanser. Feif hade inspirerats av tidens kameralistiskt inriktade ekonomer som menade att det rådde ett oupplösligt förhållande mellan undersåtarnas och kungens välfärd, mellan folkets och statens välfärd. Fattiga undersåtar gjorde kungen fattig eftersom de inte kunde betala några skatter. Dessa ekonomer menade att ett skattesystem skulle utformas så att man tog något där det fanns något att ta; nämligen av de rika undersåtarna. Liknande resonemang fördes redan under Karl XI:s regeringstid, även då inspirerade av kameralismen.

 

Ständiga klagomål från rådsregeringen i Stockholm över många undersåtars bristande förmåga att betala skatt, samtidigt som rika personer var ytterst ovilliga att ställa sina resurser till statens förfogande, stärkte Karl XII:s uppfattning att det svenska skattesystemet behövde förändras. Skattesystemet var vid den här tiden ett förhållandevis trögrörligt system. De ordinarie skatterna – som utgjorde den övervägande delen av skatteinkomsterna – var till stor del knutna till den militära organisationen. Dessutom uttogs extraskatter i samband med krig när det ordinarie skattesystemet inte räckte till. Det var den delen av skattesystemet som Karl XII förändrade genom införandet av en förmögenhetsbeskattning 1713.

 

Det var en reform som radikalt förändrade skatteuttaget på flera punkter. Skatten skulle tas ut jämlikt av alla undersåtar i landet oavsett vilket stånd de tillhörde. Skattesumman var 2% av en persons hela förmögenhet, och då räknades som förmögenhet allt man ägde, även kläderna på kroppen. Principen om jämlikhet mellan undersåtarna bröt med tidens ståndstänkande, enligt vilket skatt och andra skyldigheter var kopplade till personens ståndstillhörighet, d.v.s. den ställning individen hade i samhället. I den nya förmögenhetsskatten kopplades istället skatten helt till personens förmögenhet, något som framstår som ett modernt drag för en nutida betraktare. Ett annat modernt drag var att äganderätten till jorden stärktes för en stor grupp bland bondebefolkningen. En nyhet var också att förmögenheten skulle deklareras av skattebetalarna själva – en tidig föregångare till det svenska systemet med allmänna självdeklarationer som infördes på 1900-talet.

 

För att administrera skatten infördes ett nytt ämbetsverk: kontributionsränteriet. Tanken bakom att inrätta ett särskilt ämbetsverk för att sköta den nya skatten, var att kungen ville vara säker på att medlen verkligen gick till de militära behoven. Det fanns ju många andra trängande behov i statsapparaten, som t.ex. ämbetsmännens löner som sällan betalades ut under kriget. Kungen var rädd att pengarna skulle användas till de gamla ackumulerade behoven om den ordinarie finansförvaltningen fick lägga vantarna på dem.

 

Den nya förmögenhetsskatten innebar en radikal förändring. Det fanns naturligtvis starka statsfinansiella motiv till att reformera skattesystemet. Pengar saknades till fortsatta fälttåg och Karl XII var angelägen att försöka bredda skattebasen och även inkludera förmögenheter som tidigare undgått beskattning. Detta drabbade främst den godsägande adeln i riket som också livligt protesterade mot den nya skatten.

 

Men denna skattereform var mer än en finansiell förändring, den var också uttryck för en mer absolutistisk samhällssyn än vad som tidigare framträtt i Sverige. På den här punkten fortsatte och utvecklade Karl XII faderns stora reformarbete under 1680-talet. Karl XII uppfattade alla invånare i Sverige i första hand som sina undersåtar och därför skulle alla bidra till statskassan på samma sätt, oavsett tidigare givna ståndsprivilegier. Detta är ett uttryck för absolutismens bild av samhället som ett hushåll där kungen skulle vara som en far för alla sina undersåtar.

 

En annan sida av liknelsen med hushållet var att kungen skulle visa omsorg om sina undersåtar och verka för deras bästa. Till detta hörde att verka för samhällsekonomins utveckling på olika sätt. Kungen måste ju se till att undersåtarna fick det så ekonomiskt bra att de kunde klara sina skyldigheter gentemot staten. Under tiden i Bender diskuterades många förslag till näringslivets förbättring i Sverige. De rörde underlättande för handel och hantverk – t.ex. genom att lätta på skråtvånget och uppmuntra invandring av hantverkare –, manufakturers inrättande och städernas uppbyggande, och det var reformer som på lång sikt kunde ha stärkt näringslivet i Sverige. Men Karl XII var för otålig och kunde inte vänta på en sådan allmän förbättring av det ekonomiska läget som i sin tur skulle tillåta staten att höja skatterna. Fälttåget kunde inte invänta en svensk välståndsökning och därför var det, förutom förmögenhetsbeskattningen, inte så många av förslagen som verkligen genomfördes.

 

Studerar man Karl XII:s reformpolitik under 1710-talet framträder vissa typiska drag som sammantaget visar enväldets samhällssyn. Viktigt var att Karl XII både i sin reformpolitik och i sin relation till riksdagen – som han aldrig lät inkalla – visade sin negativa inställning till ständerna och det ståndstänkande som genomsyrat 1600-talets feodala samhälle. Han satte istället undersåtarna i centrum. Alla var den enväldige kungens undersåtar, oavsett om personen var en bonddräng eller en aristokrat, och i den meningen var undersåtarna jämlika, enligt Karl XII:s synsätt. Att tala om jämlika undersåtar kan låta som en paradox. Med jämlikhet menades i början av 1700-talet dock inte en demokratisk förändring i modern tappning. Jämlikheten innebar att undersåtarna skulle behandlas lika, oavsett ståndstillhörighet. Ett syfte med betoningen av undersåtarna, istället för ständerna, var säkert att skapa större sympati för den enväldiga kungamakten. Till att göra enväldet mer populärt bidrog säkert att beskattningen av den rika godsägarklassen ökade samtidigt som bönder och borgare i städerna fick lättnader.

 

En annan viktig aspekt av skattereformen är att skattebetalarna trädde fram tydligare som individer, ur ståndssamhällets kollektiv. Det var inte heller bara individen som blev viktigare, utan även det han ägde (samtidigt som äganderätten stärktes). I förmögenhetsbeskattningen var det undersåtens hela egendom som beskattades, istället för som tidigare olika ståndsrelaterade verksamheter eller ståndsattribut som titlar, peruker, fina vagnar eller liknande. Redan under det karolinska enväldet blir således en process synlig – ståndssamhällets upplösning – som fick sin fullbordan 150 år senare när ståndsriksdagen upphörde. Detta kan för eftervärlden verka modernt och framåtsyftande, men måste förstås utifrån en absolutistisk kungamakts ideologi. Karl XII:s huvudmål med reformpolitiken var att stärka statskassan för att militärt kunna värna det svenska riket.

 

Vilken roll spelade Karl XII personligen för de förändringar av skattesystem och näringsliv som ovan beskrivits? Initiativet till reformerna kom från fältkansliet i Bender där kungen ledde arbetet. Utformandet av inrikespolitiken skedde i nära samarbete med några kunniga rådgivare som omgav kungen. Den viktigaste var den tidigare nämnde statssekreteraren Casten Feif. Han var väl insatt i samhällsekonomiska och finansiella frågor och var inläst på dåtidens ekonomiska teorier – särskilt kameralismen som var en variant av merkantilismen, men med starkare betoning på statens roll i ekonomin. Att exakt fastställa vad Karl XII själv respektive hans rådgivare bidragit med i reformarbetet är inte lätt, men det är uppenbart att kungen var mycket engagerad i dessa frågor. Den politik som bedrevs på 1710-talet måste ses som ett uttryck för hans samhällssyn och politiska vilja.

Karl XII och Österlandet

Under åren efter Poltava var kontakterna med Osmanska riket inte bara inriktade på diplomati. I fältkansliet diskuterades även möjligheterna till handelsutbyte och en tjänsteman från kommerskollegiet, Johan Silfvercrantz, fick i uppdrag att resa runt och studera handelsfrågor. Även religiösa frågor var angelägna för svenskarna. Vid den svenska legationen i Konstantinopel fanns svenska präster som, förutom att fungera som präster för beskickningen, också skulle uppsöka lutheraner som fanns i Konstantinopel.

 

Det fanns bland karolinerna ett intresse för det osmanska samhället och kulturen utöver det som rörde politik, handel och religion. Intresset för Österlandet var starkt präglat av det svenska enväldets religiösa renlärighet som befordrade intresset för det heliga landets språk och topografiska förhållanden. Under sin tid i Osmanska riket finansierade Karl XII tre så kallade orientexpeditioner som alla hade de bibliska länderna som resmål. Den första expeditionen bestod av tre officerare som deltagit i det ryska fälttåget med kungen: Cornelius Loos, Hans Gyllenskiepp och Conrad Sparre. De skulle samla kulturhistoriskt intressant material, göra uppmätningar och ritningar av monument både från biblisk och antik tid.

 

Den andra orientexpeditionen bestod av legationspredikanten Michael Eneman som 1711 gav sig i väg tillsammans med den ovan nämnde sekreteraren i kommerskollegiet Johan Silfvercrantz. Eneman hade studerat orientaliska språk vid Uppsala universitet och var mycket ivrig att få besöka de bibliska länderna. Huvudintresset var även denna gång de heliga monumenten och platserna, men inflytandet från reskamraten Silfvercrantz vidgade expeditionens mål till att även gälla att studera möjligheten av svensk handel, framförallt vilka svenska produkter som skulle kunna säljas i Osmanska riket. Ytterligare en präst, Henric Benzelius (son till Karl XII:s kristendomslärare biskop Eric Benzelius d.ä.), skickades iväg på den tredje orientexpeditionen för att studera religiösa förhållanden.

 

Karl XII ägnade mycket tid åt resenärerna när de återvände till fältlägret. Det berättas att han förvarade deras teckningar under sin säng för att kunna titta på dem ofta, vilket ledde till att många blev förstörda i kalabaliken. När Eneman återvände från sin resa fick han under en timme varje dag i två månader audiens hos kungen för att berätta om allt han sett.

Tillbaka på svensk mark

Sveriges fiender passade åter på att gå till anfall efter Poltava. Den danska armén bröt freden och invaderade Skåne, men slogs tillbaka vid Helsingborg i februari 1710. I Polen kunde kung Stanislaus inte hålla stånd mot ryska och sachsiska trupper. De svenska fästningar i Kurland, Livland och Estland som fortfarande fanns kvar i svensk hand erövrades av ryssarna under 1710.

 

En svensk armé under Magnus Stenbocks ledning försökte slå tillbaka ryska och sachsiska trupper i norra Tyskland, och planerades sedan gå med Karl XII mot Ryssland. En seger vanns vid Gadebusch 1712, men redan året efter tvingades Stenbock kapitulera med 10 000 man i Tönningen. Anfallen mot det svenska väldet fortsatte och i slutet av 1715 var även Finland i ryska händer.

 

Karl XII hade återvänt från Osmanska riket till Sverige och anlände i november 1714 till Stralsund i Pommern. Till Sveriges tidigare fiender hade nu även Preussen och Hannover anslutit sig och Stralsund hotades av numerärt överlägsna danska, preussiska och sachsiska styrkor. Till detta kom den danska flottan förstärkt med brittiska skepp som blockerade Stralsund sjövägen. England hade i krigets inledning 1700 stått på svenskarnas sida, men under sin nye kung Georg I, som också var kurfurste av Hannover, sattes skepp ur brittiska flottan in mot Sverige. Stralsund lyckades hålla ut ända till december 1715. Karl XII överlämnade då befälet till general Dücker och gav order om att staden skulle kapitulera efter att kungen anträtt färden mot det svenska hemlandet.

 

I december 1715 anlände kungen till Skåne och kunde åter ta ett fastare grepp om regeringstyglarna. Landet befann sig i ett besvärligt läge både utrikes- och inrikespolitiskt. Danska trupper hotade från söder och väster. I öster behärskades Finland av den ryska armén. Inrikespolitiskt var ekonomi och finanser i dåligt skick efter många år av krig. Kungens recept för att ta Sverige ur denna kris var ett nytt fälttåg, denna gång mot Norge.

 

Vintern 1716 inleddes det första fälttåget mot Norge. Syftet var att tvinga den danska militären att försvara Norge istället för att invadera Sverige. Danmark hade skaffat sig herravälde över Öresund med stöd av brittiska flottan och målet var nu att skrämma danskarna med att de riskerade Norge om de stannade kvar i koalitionen med Sachsen, Preussen och Hannover. Det svenska anfallet misslyckades dock. En avgörande motgång var när en svensk transportflotta, som skulle undsätta hären med proviant och ammunition, förstördes av danska flottan under Peder Tordenskjolds ledning.

 

Karl XII hade dock inte släppt tanken på att anfalla Norge, men andra gången skulle man vara bättre förberedd. Att anfalla Norge landvägen var inte någon lätt uppgift. Fälttåget skulle gå genom karga och obebodda trakter där det var svårt att försörja en armé. Samtidigt var vägarna in i Norge starkt befästa och det krävdes en stor svensk armé för ett anfall. Därför organiserades en gigantisk försörjningsapparat i Sverige innan fälttåget inleddes. Svenskarnas alla resurser mobiliserades för det norska fälttåget.

 

Det var under dessa år som holsteinaren Georg Heinrich Görtz var Karl XII:s viktigaste rådgivare, trots att han aldrig erhöll någon formell position i Sverige. Under hans tid inrättades upphandlingsdeputationen, ursprungligen för att administrera ett obligationslån med säkerhet i kronans inkomster som erbjöds undersåtarna. Upphandlingsdeputationen leddes av Görtz själv och hans landsmän från Holstein-Gottorp tjänstgjorde där. Så småningom kom deputationen att överta hela den centrala finansförvaltningen och fick alltmer karaktären av ett generalkrigskommissariat. Många av de ordinarie ämbetsverken ställdes åt sidan, vilket skapade missnöje bland svenska ämbetsmän. Men för krigets behov var åtgärderna effektiva. Omfattande finansiella reformer genomfördes och en kontrollorganisation infördes som skulle se till att förberedelserna fortgick obehindrat runtom i landet. För att genomföra fälttåget utnyttjades landets alla resurser i en omfattning som tidigare aldrig skådats i Sverige. Trots att svenskarna redan utstått ett långt krig fungerade mobiliseringen förvånansvärt väl. Det var inte en armé av gamla gubbar och pojkar som gav sig iväg mot Norge 1718.

 

Görtz ägnade emellertid det mesta av sin tid åt olika diplomatiska förhandlingar för Sveriges räkning. Framförallt inriktades förhandlingarna på ett närmande till Ryssland. I augusti 1717 sammanträffade han med tsar Peter själv och beslut fattades om en svensk-rysk fredskongress på Åland 1718. Förhandlingar fördes även med Sveriges övriga fiender, samtidigt som den militära upprustningen fortgick i Sverige. Trots sina diplomatiska ansträngningar anklagades Görtz i den summariska rättegång som hölls mot honom efter Karl XII:s död – i vilken han dömdes till döden –, för att ha avrått kungen från fred.

 

För att kunna genomföra fälttåget i norsk glesbygd krävdes att armén tog med sig allt underhåll från Sverige. Det var gigantiska mängder livsmedel till soldaterna och foder till hästarna som skulle samlas ihop för att senare transporteras in i Norge. Allt detta magasinerades i depåer i västra Sverige. Strömstad var högkvarter för denna del av fälttåget. Där samlades underhåll och utrustning för 30 000 man och 20 000 hästar, och dessutom den tunga utrustningen. I Jämtland fanns en depå i Duved som innehöll mat och utrustning för 10 000 man och 3 000 hästar. Underhållet som fanns i magasinen var tänkt att räcka för ett sex månader långt fälttåg.

 

Allt underhåll och all utrustning skulle först skaffas fram i Sverige. Detta skedde bland annat genom att bönderna tvingades sälja livsmedel och foder mot betalning i nödmynt. Därefter krävdes en jätteorganisation för att transportera allt till baserna vid norska gränsen och för att det inte skulle bli stockning på vägarna infördes högertrafik för första gången i hela Sverige. Från norska gränsen skulle underhållet föras vidare till armén inne i Norge.

 

Detta stort upplagda andra norska fälttåg inleddes på hösten 1718, men blev kortvarigt. Vid belägringen av gränsfästningen Fredriksten vid Fredrikshald träffades Karl XII av ett skott den 30 november 1718 och avled. Vem som avlossade det dödande skottet är fortfarande omtvistat, men troligen kom det från fästningen. Kungens död innebar dock inte att kriget var helt slut. På sommaren 1719 anföll och härjade ryska trupper den svenska östersjökusten från Norrköping i söder till Gävle i norr. Även följande år fortsatte härjningarna, men därefter var den långa krigsperiod som inletts år 1700 definitivt slut. 200 000 svenska soldater och officerare hade fått sätta livet till under de långa marscherna och de många drabbningarna.

Enväldets fall

Kulan som dödade kungen blev också dödsskottet för det svenska enväldet. Karl XII, som mycket beundrade sin far och farfar och försökte följa dem i spåren, hade genom sin politik omintetgjort allt det som Karl XI och Karl X Gustav tillskansat sig: både den enväldiga kungamakten och den svenska stormaktsställningen. Kungens syster Ulrika Eleonora och hennes man Fredrik av Hessen agerade snabbt och beslutsamt för att försöka rädda den suveräna makten. Ulrika Eleonora utropade sig till enväldig drottning så fort hon fått besked om broderns död, men de politiska vindarna blåste inte i hennes riktning. De svenska ständerna hade fått nog av absolutismen och ville ha tillbaka sin makt. Ämbetsmännen var missnöjda med alla administrativa nyordningar och många års uteblivna löner. Militären hade fått nog av de långa och alltmer fruktlösa fälttågen, och det svenska folket hade fått mer än nog av skatter, soldatutskrivningar, inkvarteringar och provianteringar. Ulrika Eleonora avsattes och suveräniteten upplöstes. Dock fick hon till slut bli drottning, men vald och berövad det mesta av makten.

 

Under åren 1719-1721 ingicks fredsavtal med Hannover, Preussen, Danmark och Ryssland som ledde till att Sverige fick göra stora landavträdelser och definitivt förlorade sin ställning som europeisk stormakt. Den positionen återfick landet aldrig igen. Det är inte så förvånande med tanke på Sveriges geografiska läge i utkanten av Europa och den lilla befolkningen. Ju mer en stor befolkning kom att betyda i krigföringen, desto svårare blev det för Sverige att åter bli en militär stormakt. Kriget fick efterverkningar i Sverige inte bara i form av landavträdelser. Det tärde också hårt på den svenska ekonomin både för enskilda individer, för näringslivet och för staten. Samtidigt hämtade sig landet och befolkningen snabbt efter fredssluten och blev under 1700-talet ett ekonomiskt relativt välmående rike.

Karl XII inför eftervärlden

”Så avled vid trettiosex års ålder Karl XII, Sveriges konung, efter att ha prövat allt framgångens högsta mått och motgångens grymmaste bitterhet utan att förvekligas av den förra eller ens för ett ögonblick slås ned av den senare. Nästan alla hans handlingar, till och med i hans enskilda liv, lågo långt utöver det sannolikas mått. Han är måhända den ende av alla människor och hittills den ende av alla kungar som levat utan svagheter. Han ägde alla förtjänster och dygder till ett sådant övermått, att de blevo farligare än motsvarande laster. Hans fasthet blev till envishet och blev orsaken till hans olyckor i Ukraina samt kvarhöll honom fem år i Turkiet. Hans frikostighet urartade till slöseri och ruinerade Sverige. Hans mod blev övermod och förorsakade hans död. Hans rättvisa drevs stundom till grymhet, och under de sista åren blev hans månhet om sin makt och myndighet nästan tyranni. Hans stora egenskaper, av vilka en enda skulle ha varit nog för att göra en furste odödlig, bragte hans land i olycka. Han anföll aldrig någon, men han var mera oförsonlig än klok och besinningsfull i sin hämnd. Han var den förste, vilkens ärelystnad gick ut på att erövra länder utan att öka sina besittningar. Han ville erövra riken för att skänka bort dem. Hans passion för äran, för kriget och för hämnden hindrade honom från att vara en god politiker, en egenskap, som man aldrig sett en erövrare sakna. Före slaget och efter segern visade han den största blygsamhet, efter nederlaget förblev han ståndaktig och fast. Sträng mot andra som mot sig själv räknade han mödan för intet och aktade sina undersåtars liv lika litet som sitt eget. Han var en enastående man mera än en stor, och mer beundransvärd än efterföljansvärd. Hans liv bör lära kungarna, i hur hög grad en fredlig och lyckosam regering är förmer än all denna ära.”

 

Så retoriskt elegant och samtidigt svidande kritiskt sammanfattar Voltaire Karl XII:s historia (1732). Lovprisandet av kungens många dygder utmynnar i slutsatsen att hans livsöde var ett avskräckande exempel för andra furstar. Samtidigt som Voltaire ville varna dessa för att gå i kungens fotspår var han själv fascinerad av kungens liv och berättar med inlevelse om de karolinska äventyren. Dessa ord har lästs av miljoner människor i många länder. Få böcker har kommit ut i så många upplagor som Voltaires biografi om den svenske kungen. Den har för många läsare varit en väg in i det franska språket, på samma gång som den gett dem en bestående bild av den svenske kungens liv och karaktär.

 

Voltaire hade redan i mitten av 1720-talet börjat leka med idén att skriva om Karl XII. Han hade själv träffat Görtz 1716 då denne var kungens närmaste rådgivare, ett möte som troligen påverkat hans beslut att skriva biografin. Han kom senare att träffa flera personer som kände Karl XII, t.ex. Friedrich Ernst von Fabrice (hannoveransk diplomat i holstein-gottorpsk tjänst) som tillbringat många år i kungens närhet. En tidig version av manuset genomlästes av Sveriges ambassadör i Paris. Trots närheten i tid och genom sagesmännen är Voltaires bild av Karl XII i första hand hans egen. Redan när boken kom ut uppfattades den i första hand som en roman. Genom sin skickligt komponerade biografi har Voltaire, direkt eller indirekt, präglat Karl XII-uppfattningen under lång tid.

 

Åsikterna om Karl XII-gestalten gick under 1700- och 1800-talen vitt isär. Spännvidden mellan beundrarnas bild och belackarnas var mycket stor. För beundrarna var han en modig hjältekonung som slogs mot en övermäktig fiende till sista blodsdroppen. Kritikerna såg istället en krigsgalning som förde den svenska stormakten i fördärvet. Det utgavs mängder av skrifter – dikter, romaner, pjäser och historieböcker – som speglade de motstridiga uppfattningarna. Gemensamt för båda sidor var dock att man tillskrev kungen en avgörande roll i svenska historia.

 

I slutet av 1800-talet gick striden om Karl XII in i ett nytt skede. Nu blev han ett slagträ i politiken. Först ut var krigsministern, tidigare generalstabschefen, Axel Rappe som 1892 höll ett föredrag på Krigsvetenskapsakademien där han tog upp Karl XII:s ryska fälttåg. Rappe framhöll Karl XII:s storhet som militär strateg och ledare. Talet hölls samtidigt som riksdagen behandlade Rappes förslag till ny härordning. Det kan verka märkligt att ett tal om Karl XII hade dagspolitisk betydelse, men i slutet av 1800-talet var det vanligt att historiska argument användes i samhällsdebatten. Exempel plockades ur historiens arsenal och användes som stöd för det man ville uppnå. Karl XII blev ett av försvarsvännernas argument för att anslagen till krigsmakten skulle ökas. Förslaget till ny härordning antogs också av riksdagen.

 

Den politiska högerns användning av Karl XII-gestalten i sin propaganda för starkare försvar och nationell samling stod dock inte oemotsagd. Eftersom Karl XII väckte anklang hos befolkningen och rätt använd var ett kraftfullt argument, var det viktigt för vänstersinnade debattörer att anlägga moteld. Skickligast härvidlag var August Strindberg. Han kopplade också ihop härreformen och Karl XII, som han ansåg var orsakerna till allt elände i Sverige. I en text som publicerades 1910 skrev Strindberg: ” Att rikets grundläggare, Gustav Vasa, med övervägande stora egenskaper blir föremål för ovationer är ju också riktigt. Men när man samlar nationen kring dess plågoris och notoriske förstörare, då är det bestämt något sjukt, för att inte säga ruttet!”

 

Debatten om Karl XII kring sekelskiftet 1900 kom även att påverka historikerna, som trots att de utvecklade nya vetenskapliga metoder, hade svårt att frigöra sig från dessa föreställningar. Tyvärr var man ofta så angelägen om att bedöma kungen att man glömde att försöka beskriva hans gärning och den tid han verkade i. Först under senare delen av 1900-talet har det varit möjligt för historieforskningen att ta sig an Karl XII-tiden utan att samtidigt behöva ta ställning i den politiska striden om honom.

 

Bland allmänheten väcker Karl XII fortfarande stort intresse och det är troligen förklaringen till att kungens dödsdag kunde bli forum för politiska strider i början av 1990-talet. Nynazister och personer med rasistiska åsikter genomförde demonstrationer, som möttes av motdemonstrationer från antirasistiska grupper. Under några år blev den 30 november en kampdag för eller mot invandring till Sverige och de våldsamheter som ofta inträffade fick stora rubriker i massmedia. Varför man valde just Karl XII som symbol för rasism har varit svårt att förklara, och det är säkert en bidragande orsak till att dessa demonstrationer upphörde efter några år. Den nationella laddning högerpolitiker gav Karl XII-gestalten för hundra år sedan är troligen den viktigaste orsaken till att kungen åter kunde användas i den politiska debatten.

 

Karl XII har länge varit en omstridd gestalt som väckt stort intresse hos historiker och i breda folklager. Man kan dock fråga sig hur mycket vi som lever några hundra år senare kan förstå en person som Karl XII. För att förstå honom måste man i första hand förstå de roller som enväldig kung och fältherre han sattes att spela. Under tidigmodern tid var det viktigt och hedervärt att spela sin roll väl. Att vara spontan och visa sitt ”rätta jag” var inte något som hyllades under den här tiden. Det gör det svårt för sentida betraktare att lära känna kungens personlighet. I de källor som står oss till buds möter vi olika bilder som i olika hög grad speglar det intryck Karl XII önskade ge på sin omgivning. Efter hans död har nya bilder skapats som präglar vår uppfattning. Denna lilla skrift har försökt att, med hjälp av den moderna svenska historieforskningens resultat, ånyo teckna Karl XII:s porträtt.

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13