logo


Jan Glete: Swedish Naval Administration 1521-1721. Resource Flows and Organisational Capabilities.

Jan Glete: Swedish Naval Administration 1521-1721. Resource Flows and Organisational Capabilities. Brill, Leiden/Boston 2010. 816 s.

När professor Jan Glete gick bort sommaren 2009 förlorade Sverige en av sina absolut främsta, och internationellt mest välrenommerade historiker. I många år hade Jan Glete i såväl böcker som uppsatser arbetat med problem som rörde statsformering, krigföring och, inte minst, sjömilitära förhållanden i den svenska tidigmoderna staten. Sjukdom gjorde att han inte kunde fullfölja sina skrivplaner, men han hann ändå sammanställa ett massivt arbete om svensk marin utveckling under 200 år. Boken är ett i alla avseenden tungt vägande standardverk, och kommer med all säkerhet att så förbli, men den torde också inspirera till många nya forskningsinsatser.

Jan Glete tar ett samlat grepp på framväxten av den svenska nationalstaten alltifrån 1500-talets början och till och med stormaktstidens slut, och framför allt koncentrerar han sig på den svenska flottans roll för detta statsbyggande. En seglande örlogsflotta var bland det mest kostsamma och komplicerade projekt som en stat kunde ge sig in på, få försökte på allvar och än färre lyckades. I det perspektivet var etablerande år 1680 av staden Karlskrona med örlogsbas och skeppsvarv en oerhörd kraftprestation av den välorganiserade karolinska staten.

I Norden var Danmark först byggandet av en örlogsflotta under 1400-talets senare del, och 1500- och 1600-talens nordiska historia handlade till betydande del om en envig mellan de danska och svenska örlogsflottorna. Först vid mitten av 1600-talet började den svenska flottan med framgång kunna bekämpa den danska, men bara några decennier senare, på 1710-talet, dök ett annat marin hot upp, nämligen den ryska Östersjöflottan.

Den röda tråden i Jan Gletes bok är hur den administrativa kapaciteten byggdes ut i Sverige för att kunna skapa och elda en örlogsflotta, som i sin tur kunde bidra till att utveckla eller försvara stormaktsväldet. Det är den tidigmoderna svenska statens organisationsförmåga som står i fokus. Genom sin, jämfört med grannstaterna, tidiga administrativa förmåga lyckades den svenska staten skapa sådana förutsättningar att ett stormaktsvälde kunde växa fram. När allt flera grannar utvecklades till starka, kompetenta statsbildningar, då började också stormaktsbygget att rasa samman. Här syns också tydliga spår av Gletes andra forskningsfält, nämligen svensk företagshistoria och industriell organisation.

Jan Glete använder ett par viktiga termer, som ”power projection” och ”capability”. När den fungerade som bäst kunde den svenska staten genom sin örlogsflotta utöva makt (power projection), inte minst i betydelsen militär makt i stora delar av Östersjöområdet och dess omland. Begreppet ”förmåga” (”capability”) får stå för den svenska militära, främst marina, förmågan i förhållande till grannstaterna.

Mycket av boken bygger självfallet på Jan Gletes tidigare forskning och en del tankar har publicerats i andra sammanhang, men mycket är nytt och framför allt, synteserna, sammanbindningen över tid är delvis ny och belysande. Redan för många år sedan framhöll Jan Glete, efter intensiva arkivforskningar, att den svenska flottan under 1560-talet (Erik XIV) växte till en av Europas största. Men han visade också att den nedgång i kvantitet som eftervärlden har velat se under Johan III på 1570- och 1580-talen, snarast handlade om en omstrukturering från sen seglande flotta till en galärflotta. De svenska sjöstridskrafterna anpassade sig och ombeväpnades delvis för att möta en ny fiende, de ryska galärer som opererade på de finska sjösystemen och på Ladoga. I den stridsmiljön fungerade inte de seglande örlogsfartyg som föregående år hade utmanat den danska flottan.

Just betonandet av hur Sverige gång på gång har använt sig av roddargälarer (med seglingsförmåga) är en röd tråd i jan Gletes forskningar. Om man bara räknar seglande örlogsskepp i bedömningen av flottans förmåga så hamnar man helt fel. Så lyfter Glete även vikten av amfibieförmågan under Gustav II Adolf på 1620-talet, men också under Karl XII på 1710-talet. Redan långt innan man på 1710-talet började bygga ut en galärflotta som försvar mot det ökande hotet från ryska galärer, så hade Sverige vid flera tillfällen haft galärförband som en viktig komponent i flottan. Inte minst den stora amfibie- och transportkapacitet som drogs samman inför det norska fälttåget 1718 visar på den karolinska flottans förmåga i detta avseende.

Det svenska riket före förlusten av Finland år 1809 var förvisso ett sjörike, där vatten band samman de olika landmassorna, och så var det självfallet i än högre grad innan förlusten av de baltiska provinserna år 1710. Flottans betydelse för att hålla samman detta välde kan inte överskattas, i synnerhet när armén förde strid på andra sidan Östersjön, som till exempel åren 1700-1709.

Men samtidigt som Sverige var ett sjörike så var svenskarna, till skillnad från till exempel Norge, inget sjöfarande folk i någon nämnvärd grad. När den danska (dansk-norska) flottan till stor del kunde förlita sig på sjökunniga norrmän (före 1658 inte minst från det då norska Bohuslän), så var den svenska flottan till stor del hänvisad till bondpojkar som varken kunde simma eller segla. I ett särskilt avsnitt diskuterar Jan Glete de speciella forskningsproblem som är förknippade med studier av ”bondesamhället till sjöss”. Som Glete framhåller har bilden av den svenske båtsmannen som okunnig och underlägsen sina danska motståndare närmast etablerats som en stereotyp. Men även om vi saknar generella studier över manskaps- och officersförsörjningen till flottan under svensk stormaktstid, så vågar sig Glete ändå på, utifrån de många punktstudier som finns, att omvärdera bilden av den svenska flottans besättningar. Att bemanna ett örlogsfartyg med dess många vitt skilda uppgifter, som långtifrån alltid hade att göra med själva framförandet av fartyget, var betydligt mera komplext än att bemanna ett handelsfartyg. Därmed handlade det inte bara om att bemanna örlogsfartyget med erfarna sjömän ur handelsflottan, behovet var betydligt mera komplicerat än så.

Jan Gletes bok kännetecknas, precis som hans tidigare skrifter, av en mycket djup förtrogenhet med det samtida källmaterialet, men också hur detta skall tolkas och förstår. Samtidigt gör hans stora beläsenhet inom den internationella litteraturen att han som få andra forskare kunde lyfta sig från detaljfrågorna, och se de stora linjerna och vidga perspektiven. Jan Gletes Magnum Opus om Sveriges marina kraftutveckling, liksom den begynnande avvecklingen av stormaktens marina förmåga samt faktorerna bakom denna illustrerar gång på gång författarens sällsynta förmåga att se det stora i det lilla.

Lars Ericson Wolke

Publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2010

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13