logo


Svante Norrhem: Christina och Carl Piper. En biografi

Svante Norrhem: Christina och Carl Piper. En biografi. Historiska Media, Lund 2010. 288 s. 

Många är de män och kvinnor från vår stormaktstid som gjorde en spännande karriär eller på annat sätt fick en levnadsbana som gör att de sticker av från de socialt ledande kretsarna i det karolinska Sverige. Men få är de äkta par där båda på ett eller annat sätt gjorde sig bemärkta. Christina och Carl Piper är dock ett sådant par. Både hon och han lämnade, var och en på sitt håll, gott om stoff för en biografisk författare. Detta har Umeåhistorikern Svante Norrhem, en framstående expert på kvinnorna som stod vid sidan av de maktägande männen i det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talets Sverige. Nu har han riktat blicken mot paret Piper och resultatet har blivit en välskriven och spännande dubbelbiografi som, i enlighet med författarens ambitioner, ”fungerar som ett nyckelhål genom vilket det går att betrakta det politiska livet under enväldets sista tid och den ökade motsättningen mellan den gamla bördsaristokratin och den starkt framväxande  mbetsmannadeln.”

När paret gifte sig i Stockholms storkyrka år 1690 var han en 43-årig adlig ämbetsman som hade inlett en klättring mot de högsta positionerna i riket under den enväldige Karl IX, medan hon var en 17-årig dotter till en av Stockholms främsta borgarfamiljer, som hade försett och skulle förse staden med flera borgmästare. Åldersskillnaden mellan dem var stor, men inte exceptionellt stor för det karolinska Sverige. När Carl avled 26 år senare, vid 69 års ålder, var det inte oväntat, varken med tanke på åldern eller på de strapatser som hans sista år i livet hade inneburit. Men för den 43-åriga änkan Christina pågick livet för fullt och man kan närmast säga att hon nu, år 1716, stod i begrepp att börja sin egentliga karriär. Hon avled först år 1752, efter att ha överlevt maken med 36 år. Under de 26 år de fick tillsammans, befann sig maken utomlands med armén i hela 16 år. Det var egentligen bara under 1690-talet som de levde ett familjeliv tillsammans och
det var då de fem barnen föddes. Därmed blir detta decennium extra intressant, det är nu boken blir en riktig dubbelbiografi, medan berättelsen i övrigt mycket hamnar i två bara delvis parallella spår. Mot den bakgrunden kan man
diskutera huruvida just paret Piper är det lämpligast objektet för en dubbelbiografi. Men det fungerar, och det fungerar riktigt bra.

Carl Piper deltog i den synnerligen komplicerade svenska ambassaden till Moskva 1673. Visserligen skulle han under sin karriär i statsförvaltningen främst arbeta med inrikesfrågor, men Ryssland och det ryska fanns där av och till under resten av hans liv, och det skulle också bli hans död. År 1689 blev han kansliråd och statssekreterare för inrikes ärenden och den allt starkare ställningen hos Karl XI bevarades och utvecklades ytterligare från 1697 hos den unge Karl XII.

Under det karolinska enväldet flyttade ämbetsmannaadeln fram sina positioner på bekostnad av bördsadeln. Men medan den senare kunde leva gott på sina godsegendomar saknade Carl Piper och kollegor denna möjlighet. När så de statliga lönerna inte bara var mera begränsade, och framför allt tenderade att helt frysa inne vissa perioder, så hänvisades de högre statstjänstemännen till olika former av sportler. Här visar Norrhem på ett spännande sätt hur Christina griper in och är den som förmedlar kontakten mellan maken och människor som är redo att betala för olika former av tjänster, eller för att det kungliga rådet Piper skulle lägga ett gott ord för dem. En av dessa var Magnus Stenbock som efter många om och men fick befattningen som chef för Dalregementet efter att ha försett paret Piper med ekonomiska bidrag. Norrhem drar sig för att kalla detta mutor, men även om man använder sig av den inte fullt så belastade beteckningen sportler så är det en delvis korrumperat statsförvaltning som han beskriver. Självklart sved det i skinnet på representanter för den gamla bördsadeln att de skulle behöva betala till uppkomlingarna i ämbetsmannaadeln för att kunna få sin sak handlagd i förvaltningen.

Carl Piper for ut med kungen och armén år 1700, för att aldrig mera återkomma levande till hemlandet. Som bekant blev han krigsfånge vid Poltava 1709 och senare bland annat ansvarig för försörjningen av de i Ryssland fångna svenska officerarna. När den svenska staten genom statskontoret inte förmådde bistå med medel, så försträckte Carl, med bistånd av Christina, egna pengar för att rädda svenska militärer undan misär i de sibiriska fångkolonierna. Christina Piper satt dock inte hemma och väntade på makens återkomst, långt därifrån. År 1707 gav hon sig ut på en lång resa till kurorter och andra platser i Tyskland, en resa som gav henne viktiga insikter och kontakter.

År 1716 avled Carl Piper i fästningen Schlüsselburg (det svenska Nöteborg) där Nevan flyter ut ur Ladoga på sin väg mot Finska viken. Två år senare skulle hans lik föras hem till Stockholm och begravas under stora hedersbetygelser. Han fick sin sista vila i Ängsö kyrka utanför Västerås. Hemma i Sverige hade Christina fått det bra ekonomiskt ställt sedan hon år 1713 fått ett gott fadersarv. Nu inledde hon en alltmer expansiv industriverksamhet med utgångspunkt i alunbruket i Andrarum. Alun användes för färgning av textilier, vid limning av papper och för att få gips att stelna och bli hårt. Redan 1710 förvärvade Christina sina första intressen i alunbruket och sedan utvecklade hon sitt industriella engagemang och bruket i en sådan grad att Norrhem med rätta betecknar henne som ”en skånsk furstinna”. Här framträder Christina Piper som en både strategiskt skicklig och hårdför affärskvinna, bland annat genom att med väl valda jordförvärv skaffa sig inflytande i lokalsamhället runt bruket. Från slottet Krageholm styrde hon sitt imperium, med hjälp av sin ständige sekreterare Johan Hölling och dennes skrivargosse Johan. Det var en liten administrativ kärna i ett affärsimperium som sysselsatte alltfler människor och omsatte allt större ekonomiska belopp. Christina investerade en del av sina pengar i handelskompanier som sysslade med utrikes sjöfart på fjärran hamn, men också i bergverk i Luleå, Svappavaara och Övertorneå. Men Skåne var och förblev centrum för hennes ekonomiska verksamhet. När hon dog 1752 hade hon genom fideikommissbestämmelser försäkrat sig om att en del av det hon hade skapat skulle bli bevarat oavsett ättlingarna eventuella förmåga att förvalta arvet efter henne. Därmed har delar av hennes industri- och jordbruksimperium har bevarats till våra dagar. Lite ironiskt är det att i det tungt maskulint dominerade karolinska Sverige så var det Christina som skapade något bestående, medan maken Carl gjorde sin kanske största insats under fångenskapen, då han kunde hjälpa många av sina nödlidande kamrater i krigsfångenskapen. Det var en viktig humanitär insats av stor betydelse under 1710-talet, men det var hustruns verksamhet som lämnade avtryck till eftervärlden.

Genom den här dubbelbiografin över paret Piper har Svante Norrhem åter visat att han är en kunnig och habil arkivforskare som dessutom har en mycket god förmåga att skriva intresseväckande och läsvärt. Man ser med förväntan fram emot hans nästa bok.

Lars Ericson Wolke

Publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2010

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13