logo


Olle Larsson: Stormaktens sista krig. Sverige och stora nordiska kriget 1700–1721

Olle Larsson: Stormaktens sista krig. Sverige och stora nordiska kriget 1700–1721. Historiska Media 2009. 352 s.

Till den alltmer svällande raden av litteratur kring det stora nordiska kriget – så här i anslutning till 300-årsminnet av slaget vid Poltava – sällar sig nu också Växjöhistorikern Olle Larsson med en bok som syftar till att famna hela det komplicerade skeendet mellan åren 1700 och 1721. Låt mig från första början konstatera att Olle Larsson fullgör sin uppgift med den äran. Han är väl beläst på både äldre och nyare forskning, och vet att hantera sina kunskaper för att foga dem samman till en läsvärd helhet. Sedan är det för en ledamot av Karolinska förbundet självfallet extra trevligt att läsa Olle Larssons förord om hur han inspirerats till sitt intresse för detta krig av Alf Åbergs många frågesvar i radio.

Boken är föga förvånande i huvudsak kronologiskt disponerad, men några mera tematiskt inriktade kapitel spränger delvis den ramen. Det är en i grunden habil, men föga överraskande resa vi får göra med Karl XII och armén alltifrån krigsutbrottet 1700, via Själland och Narva, Riga, genom det polska moraset och vidare längs den ödesdigra marschen mot Ryssland och slutligen fram till Poltava. Men förutom att berätta denna grundläggande historia ger Olle Larsson också läsaren i ett särskilt kapitel goda insikter om livet i fält med armén och ombord på flottans fartyg; alltifrån proviantering till den religiösa och disciplinära ordningen och breven till dem därhemma. Detta kapitel är väl disponerat och ger en viktig fördjupning av skildringen av det första krigsdecenniet (fast en del exempel hämtats från 1710-talet).

Vid sidan av berättelsen om Karl XII:s turkiska vistelse ges en god redogörelse för det tidiga 1710-talet, när Skåne räddas men Finland och Pommern förloras. Modern forskning har ju alltmer kommit att fråga sig hur det kom sig att det svenska stormaktsväldet höll så länge som det gjorde, snarare än att diskutera orsakerna till dess undergång. Helt i linje med denna forskningsinriktning redogör Olle Larsson i ett särskilt kapitel för utvecklingen ”i skuggan av kriget”: den ekonomiska resursmobiliseringen, krigsförsluter och pestepidemier, flyktingarna från Estland och Finland under de avancerande ryssarna, kvinnornas roll i ett land där betydande delar av den manliga befolkningen befann sig ute i krig med mera.

Alla har vi dock våra käpphästar varför recensenten måste ställa sig frågan vart sjökriget tog vägen? Bara glimtvis dyker flottan och dess män upp i skildringen för att sedan snabbt försvinna från scenen igen. Detta är inget unikt för Olle Larssons bok, tvärtom är det snarare legio för de flesta försök att ta ett samlat grepp om det stora nordiska kriget. Det stannar alltför ofta med ett samlat grepp om landkriget medan sjökriget hamnar i skuggan. Varför är det så? Kanske kan en del förklaras av obalanser i forskningsläget, men idag vet vi trots allt mycket om de sjömilitära operationernas betydelse: om flottans betydelse för att upprätthålla förbindelserna mellan det svenska väldets olika delar, om kaparkriget, om den ryska flottans stegvisa kraftutveckling i Östersjön, om ryska galärkrigen mot Gotland och det svenska fastlandets ostkust och så vidare.

Denna brist beror i alla fall inte på att Olle Larsson brister i insikt om vikten av och kunskaper om det marina perspektivet. I skildringen av den ryska erövringen av Finland (s. 258-263) klargör han i mitt tycke bättre än de flesta av sina föregångare hur viktig samordningen mellan rysarnas markförband och galärflotta var för att rulla upp det svenska försvaret i södra Finland och fullborda den ryska ockupationen av den östra riksdelen.

Sammanfattningsvis har Olle Larsson presterat en välskriven och gedigen skildring av det stora nordiska kriget med solid grund i modern forskning. Men frågan är om inte bokens bästa kapitel är det inledande ”Ett välde av fyrkantig skapnad”, där författaren ger en rundmålning av det svenska samhället sådant det tedde sig vid tiden för krigsutbrottet 1700. På ett drygt 20-tal sidor lyckas Olle Larsson ge den i mitt tycke mest koncentrerade och samtidigt pedagogiska bilden av det karolinska enväldets Sverige sådant Karl XI lämnade det efter sig när han dog 1697, på tröskeln till det krig som skulle leda till dess undergång.

Lars Ericson Wolke

Publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2009

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13