logo


Oskar Sjöström: Fraustadt 1706. Ett fält färgat rött

Oskar Sjöström: Fraustadt 1706. Ett fält färgat rött. Historiska Media 2008. 336s.

Litteraturen om det stora nordiska kriget är enorm, för att inte säga närmast oöverskådlig, och det publiceras ständigt nya böcker och uppsatser. Men betydligt mera sällsynt är att något av dessa alster innehåller något genuint nytt bidrag som för forskningsfronten framåt. Detta beror självfallet delvis på själva mängden av nya skrifter som ständigt utkommer om perioden, det ska mycket till för att vara så nydanande att man sticker ut bland alla andra författare. Men jag vill bestämt hävda att Oskar Sjöströms bok om Fraustadtslaget är ett sådant nydanande bidrag, om än kanske inte riktigt på det vis som förlagsreklamen (och delvis även han själv i boken) vill framhålla.

Oskar Sjöström skriver inte bara om slaget vid Fraustadt, utan boken innehåller en mycket lång och gedigen framställning av hur Karl XII:s och August den starkes arméer, med stöd av olika polska fraktioner och styrkor, bekämpade varandra alltifrån den svenska övergången av Düna år 1701 till Altranstädtfreden 1707. Det är en mycket klar och läsvärd framställning av detta skede i det stora nordiska kriget, men sådana har trots allt skrivits tidigare. Det nydanande i Oskar Sjöströms bok är att han beskriver kriget väl så mycket ur sachsisk (och polsk) synvinkel och därmed ger framställningen ett helt annat djup och perspektiv än vad som är vanligt i gängse svenska skildringar av detta skeende.

För att kunna göra detta har författaren flitigt använt sig av sachsiskt arkivmaterial som förvaras i Sächsisches Hauptarchiv i Dresden. Oskar Sjöström har använt såväl korrespondens som mönsterrullor för sachsiska förband och förhörsprotokoll från den kommission som tillsattes efter Fraustadtslaget för att utröna vad som hade förorsakat katastrofen. Därmed följer han i fotspåren på det tidiga 1900-talets forskare om den karolinska epoken. Sjöström har även nyttjat en del av Nils Herlitz efterlämnade excerpter från arkivstudier i Dresden, Berlin och Moskva under mellankrigstiden. Flera historiker från samma generation har lämnat efter sig betydande excerptsamlingar efter besök i utländska arkiv som sedan härjats av det andra världskrigets förstörelse, men få av deras sentida efterföljare har gjort sig mödan att gå igenom de efterlämnade handlingarna. Det har Sjöström gjort och det förtjänar en eloge.

Självaste Harald Hjärne underströk redan på 1890-talet vikten av att det stora nordiska kriget studerades också ur våra fiendemakters perspektiv, annars skulle vi aldrig rätt förstå viktiga händelser och skeenden. Han hade rätt, men få har senare tagit honom på orden. Det har dock Oskar Sjöström gjort och det är styrkan med den här boken.

Men det finns även exempel på att författaren har lutat sig mot tveksamma källutgåvor, när han kunnat använda sig av fullödigare versioner. Som i alla sådana här böcker citeras brev från Smålandsofficeren Jon Stålhammar hem till hustrun Sophia Drake på Salshult. Här har Sjöström använt sig av Quennerstedts utgåva i Karolinska krigares Dagböcker. Den är inte dålig, men likväl finns originalbreven lätt tillgängliga i Krigsarkivet. Direkt undermålig är däremot Nils Sjöbergs utgåva från 1913 av Axel Gyllenkrooks brev. Redan när brevsamlingen kom ut strimlades den med all rätt sönder och samman av Arthur Stille i en recension i Historisk Tidskrift. I detta sammanhang kan man notera att den annars fylliga litteraturlistan saknar såväl Lars-Olof Larssons bok om Jon Stålhammar och hans familj samt Alf Åbergs biografi över Axel Gyllenkrook.

I ett sammanhang (s. 273 f) berättar författaren om behandlingen av krigsfångar. Han likställer ”koncentrationsläger” med ”arbetsläger” och säger att sådana under 1900-talet användes för att förvara krigsfångar. Det är i princip fel. Båda dessa kategorier av läger (som alltså inte är samma sak) har använts för civila fångar. De krigsfångeläger som har använts åtminstone sedan amerikanska inbördeskriget på 1860-talet är något annat, även om svåra förhållanden och tvångsarbete har drabbat också krigsfångar (främst självfallet sovjetiska och jugoslaviska soldater i tysk fångenskap under andra världskriget). Istället inkvarterades fångar på mindre orter i inlandet (t.ex. i Vadstena och på Visingsö i Sverige, och i Tobolsk och andra orter i Sibirien). Oskar Sjöström har i princip rätt i sin beskrivning av behandlingen av fångarna, men tvångsarbete förekom dock i högre grad än vad hans framställning antyder. Det gällde t.ex. ryska fångar som byggde på svenska befästningar, medan svenskar i Ryssland var med och byggde S:t Petersburg. Det värsta tvångsarbetet drabbade de svenska soldater som kommenderades till skeppsvarven i Voronezj, där tusentals av dem dukade under.

Oskar Sjöström ger en mycket god och pedagogisk skildring av slaget vid Fraustadt, och hur den numerärt underlägsna svenska armén förmådde krossa sin överlägsne motståndare. Författaren framhåller själv med emfas hur en del svenska historiker har velat se Fraustadtsegern som kopierad på Hannibals klassiska förintelseseger vid Cannae. Här anser jag att han blir alltför polemisk och slår in en del öppna dörrar i sin iver att framhålla det nya med sin egen bok.

Sjöström har förvisso alldeles rätt i att de historiker och militärer som 1918 var med och skrev Generalstabens stora verk om Karl XII på slagfältet faktiskt ville hävda att Rehnskiöld år 1706 verkligen försökte och dessutom lyckades kopiera Hannibals segerkoncept. Men detta synsätt var väldigt tidsbundet och klart knutet till förebilden, den tyska kejserliga generalstabens krigshistoriker som såg Cannae som idealtypen för en militär förintelseseger. För dessa tyska historiker (inklusive Otto Haintz på 1930-talet) var även den tyska segern vid Tannenberg i Ostpreussen 1914 en Cannaekopia. Idag är ett sådant synsätt bara av historiografiskt intresse, medan forskningsfronten har förflyttat sig åtskilligt under de senaste 90 åren.

Därför känns det lite överdrivet när Oskar Sjöström med bred pensel angriper snart sagt alla moderna svenska historiker, inklusive Peter Englund och Gunnar Artéus, och även undertecknad får en släng av den sjöströmska sleven. Författaren har rätt i så måtto att det sannolikt var yttre omständigheter (ett alltför trångt slagfält) som tvingade Rehnskiöld att låta sina kavalleriflyglar göra den kringgående rörelse som skulle visa sig så framgångsrik, inte att omfattningen var ett resultat av en på förhand uppgjord Cannae-inspirerad plan. Men få eller inga svenska historiker hävdar heller något annat idag. Jag själv framhåller tvärtom att det inte finns någon grund för generalstabshistorikernas försök att läsa in Cannaeinspiration i Karl XII:s agerande på slagfältet (att kungen ägde ett exemplar av Livius´bok om det andra puniska kriget är en annan sak, och inget bevis i detta sammanhang). Under hela det stora nordiska kriget var det endast Fraustadtslaget som vanns ”med hjälp av operativa och taktiska dispositioner liknande Hannibals”[1]. Men detta innebär bara att en likhet föreligger i disposition och utfall, inte i planeringen av slaget. Rehnskiöld ägnade sannolikt inte ens Hannibal och Cannae en tanke när han ställde upp mot sachsarna och terrängen tvang honom att delvis ändra sin ursprungliga taktiska planering. Likhet behöver ju inte bygga på inspiration. Detsamma gäller andra författare som noterat den faktiska likheten med idealtypen à la Cannae, men ändå noterar att ”… det är svårare att belägga att han (Rehnskiöld) verkligen hade för avsikt att kopiera det (Cannaeslaget) vid Fraustadt. Snarare har han efter de givna utgångsvärdena förstått att taktiskt lämpligt disponera sina resurser”.[2]

Oskar Sjöström behandlar även den massaker som ägde rum på ryska krigsfångar efter striden. Med stor rätt vänder han sig mot det ofta höga tonläge som svenska författare och historiker har använt när de har behandlat händelsen och han hyfsar också uppskattningen av antalet massakrerade ryssar till ungefär 500. Alltför ofta har förföljandet och dödandet av ungefär 4 000 flyende ryska soldater direkt efter slaget sammanblandats med massakern på ryssar som redan kapitulerat. Nytt är att Sjöström i de sachsiska arkiven har funnit protokoll från förhör med ryska officerare där dessa vidimerat att ryska officerare före slaget fått order att själva döda sina soldater om de visade tendens att ta till flykten. In summa: en svensk massaker på ryska fångar ägde rum, men antalet offer var mindre än vad som ofta hävdats i litteraturen och händelseförloppet var betydligt mera komplicerat än vad som tidigare framgått med också ryska gärningsmän som bar hand på de egna soldaterna.

Den här diskussionen får inte förta huvudintrycket av Oskar Sjöströms bok som en välskriven och ytterst gedigen skildring av ett centralt skede av det stora nordiska kriget. Genom att ge det sachsiska perspektivet har Oskar Sjöström på ett väsentligt sätt fördjupat vår kunskap om Karl XII:s försök att betvinga August den starke och skaffa sig kontroll över Polen.

Lars Ericson Wolke

Publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2009



[1]
Lars Ericson, Krigets idéer. Svenska tankar om krigföring 1320-1920, Sthlm 2007 sid. 91.

[2]
Per Iko, Fraustadt 1706. Klassisk dubbel omfattning, i Lars Ericson m fl, Svenska slagfält, Sthlm 2003 sid. 274-279 (citat sid. 279).

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13