logo


Paul Erik Engelhardt: Skåne mellem Dansk og svensk. En undersøgelse af de nationale brydninger i Skåne stift i årene 1658 til 1679. Holdninger hos biskoppen og i præsteskapet

Paul Erik Engelhardt: Skåne mellem Dansk og svensk. En undersøgelse af de nationale brydninger i Skåne stift i årene 1658 til 1679. Holdninger hos biskoppen og i præsteskapet. Museum Tusculanums Forlag, Københavns universitet 2007. 315 s.

Vi lever i de jämna jubileernas tidevarv. År 2009 är det 200 år sedan Finland separerades från Sverige, och året före var det 350 år sedan freden i Roskilde, då Danmark och Skåne genomgick ett liknande öde. Båda märkesåren har givit upphov till en mängd av böcker, varav den här anmälda är en. Boken är en reviderad version av den doktorsavhandling som Paul Erik Engelhardt försvarade år 1994. Det är tacknämligt att den nu blivit lättare tillgänglig, även om den forskning som skett under de förflutna 15 åren skulle kunna ha inarbetats i större utsträckning.

Som framgår av bokens omfattande titel handlar boken om hur biskop Peder Vinstrup i Lunds stift och hans underlydande prästerskap förhöll sig till den nya svenska överheten. Perioden som gås igenom är från freden i Roskilde 1658 fram till slutet av det skånska kriget drygt 20 år senare. Det var en period med två krig, som satte lojalitetsförhållandena på sin spets.

Roskildefreden varade inte länge. I det fortsatta kriget på hösten 1658 är det framför allt två händelser som intresserar författaren, dels det som hände på Bornholm, dels den sammansvärjning som ägde rum i Malmö. Efter en kort tid under svenskt styre gjorde bornholmarna uppror på hösten 1658, och besegrade den lilla svenska garnisonen på ön. Prästerskapet valde i detta läge att bryta sin trohetsed för att i stället ställa sig bakom sina landsmän och sin tidigare herre, den danske kungen. I Malmö ägde det rum en sammansvärjning som riktade sig mot den svenska överheten.

Under det skånska kriget förekom det likaledes på flera håll att man med glädje vände tillbaka till den gamla överheten, och snapphanarna är väl det bästa exemplet på hur det även förekom väpnande uppror som vände sig mot svenskarna. Författaren menar att vid samtliga dessa tillfällen var prästerskapets lojalitet med den nya svenska överheten vacklande, och att man därmed inte följde den linje som biskopen Peder Vinstrup stakade ut.

Författarens mest spännande och också mest övertygande tes är att Vinstrups förhållningssätt till överheten styrdes av hans teologiska världsbild. Bäst sammanfattas detta på s.73, där författaren skriver: ”Gud havde givet ham en anden øvrighed gennem en erobring. Det bøjede han sig for helt i overensstemmelse med sin teologi, og det har været ham tungt”. Det var alltså inte med lätt hjärta som Vinstrup tog denna ställning, vilket ibland antyds i tidigare forskning, men Guds vilja får man inte ifrågasätta. I ett tal inför prästerskapet i april 1658 hävdade Vinstrup att det var folkets synder som framkallat Guds vrede och straff. Straffet – den nya överheten – var man tvungen att underkasta sig.

Samtidigt som det ligger mycket i hur författaren förklarar Vinstrups handlingar, tycker jag emellertid att han har en litet väl okritiskt förhållningssätt till sin huvudperson. Vad är egentligen skillnaden mellan en realpolitiker och en opportunist?

När det gäller prästerskapet i stort finner Engelhardt alltså inte samma undergivenhet under Guds vilja, när det gäller att böja sig för den nya överheten. Det bornholmska prästerskapet ställde sig bakom upproret, vilket författaren tar som indicium för att ”gejsteligheden i det øvrige Skåne ville have reageret på samme måde, om de på den ene eller anden måde var blevet løst fra det svenska styre” (citat sid.181). Detta kanske stämmer, men det är knappast möjligt att bevisa. Jag anser att han här ibland övertolkar materialet, men om författarens resultat stämmer väcks en ny spännande fråga, som han borde ha problematiserat i högre grad: Vilket genomslag hade egentligen ideologin, när den inte ens genomsyrade prästerskapet i sin helhet?

Engelhardt använder sig ofta av begreppen ”dansk” och ”dansksinnad”, men jag är litet oklar över vad detta egentligen innebär. Att prästerskapet skulle ha varit så massivt dansksinnat har jag litet svårt att se. Trots allt försökte de allra flesta präster undvika konflikter, både med den svenska överheten och med danskarna när de återtog området under det skånska kriget.

När jag läser denna intressanta bok om Skåne år 1658 och tiden därefter slås jag omedelbart av flera paralleller med det som skedde i Finland 150 år senare. Även där blev biskopen (Jacob Tengström i Åbo) beskylld för att samarbeta alltför nära med de nya härskarna, och även där användes en religiöst formulerad retorik. När det omedelbara trycket från ockupationsmakten upphörde finner vi motstånd, men sällan annars, men på det perifera Åland gjorde man uppror, liksom bornholmarna hade gjort i december 1658. I Ålands fall hjälpte detta dock inte på sikt. En viktig skillnad var att det inte kom ett nytt krig 15 år senare, men i båda fallen visade det sig att de nya härskarna efter en relativt kort period lyckades pacificera befolkningen, och lyckades göra den sympatiskt inställd till makthavarna. I Skåne visade sig detta vid danskarnas erövringsförsök vid 1700-talets början, i Finland gick det antagligen ännu snabbare. Här finns en viktig skillnad som nog kan förklara detta: även om båda områdena fick behålla sina gamla lagar och privilegier, var dessa i praktiken mycket mer hotade i Skåne, medan Finland behöll sin gamla svenska förvaltning och styrelseskick oförändrad under en lång tid.

Jan Samuelson

Publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2009

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13