logo


John Chrispinsson: Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år

John Chrispinsson: Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år. Norstedts 2011. 442 s.

John Chrispinssons Den glömda historien vill lyfta fram Sveriges historia i öster och alla svenskar som har levat och verkat i Finland, Ingermanland, Estland och Livland. Det är områden som ligger öster om det nuvarande Sveriges gränser och som de flesta svenskar idag vet ganska litet om. Ändå har en stor del av den svenska historien utspelat sig här och Sveriges historia går inte att förstå om man inte beaktar Finlands roll som en del av det svenska riket, liksom de övriga områdenas betydelse som svenska provinser.

Boken är uppdelad i sex avsnitt som vart och ett behandlar ett geografiskt område: Åbo, Viborg, Nyen – S:t Petersburg, Riga, Tallin – Narva – Dorpat, Riga samt Hapsal. Samtliga avsnitt bygger på en kronologisk disposition, där berättelsen förs från den första svenska närvaron fram till nutiden. De första svenskarna här kom på många håll långt tidigare än den svenska statliga expansionen och även efter stormaktstiden, långt fram i nutiden, har det bott, svenskspråkiga på många håll i dessa områden.

Finland intar på många sätt ett särfall i denna berättelse. Rubriken ”Åbo – Sveriges hjärta” sammanfattar på ett kärnfullt sätt detta.  Finland blev under medeltiden en del av det svenska riket, med rättigheter som andra svenska områden.  Det svenska rikets kärnområden låg på båda sidor om Ålands hav. Det svenska språket blev ett av de två huvudspråken i Finland och är det än i dag, till skillnad från övriga beskrivna områden där svenskan och svenskarna mer eller mindre helt tillhör det förflutna.

För läsarna av denna årsskrift, som kanske mest intresserar sig för stormaktstiden, är det uppenbart att den svenska närvaron i Ingermanland och Baltikum har haft en stor betydelse. Men denna svenska 1600-talshistoria har haft en lång förhistoria och en likaledes lång, men avtagande, efterdyning. Den svenska medeltida expansionen i området norr om Bottenviken började redan under högmedeltiden och nådde ända in till vikens innersta områden kring dagens Petersburg. Viborg var det yttersta svenska fästet i öster redan i början av 1300-talet. Parallellt med denna statliga expansion, men med oklara kopplingar till denna, skedde också en svenskspråkig bebyggelseexpansion på båda sidor om Finska viken. Kustområdet nästan ända fram till Viborg och stora delar av de estländska öarna fick en svenskspråkig bondebefolkning. Finlandssvenskarna är än idag en viktig grupp i dagens Finland, medan de allra flesta av Estlands svenska befolkning flydde till Sverige under andra världskrigets slutskede.

Vad är då ”svensk” för Chrispinsson? Här tycker jag att han vacklar i bruket av begreppet och i beskrivningen av svenskheten. I Finland och i estlandssvenskarnas område är det språket som är det avgörande, medan i skildringen av svenskarna i exempelvis S:t Petersburg det är den svenska statliga tillhörigheten som bestämmer vilka författaren kallar för svenskar. Finlandssvenskarna i S:t Petersburg faller då bort ur skildringen. När Chrispinsson studerar svenskheten i dagens Åbo eller Viborg före andra världskriget så är det i stället språket som är avgörande, medan de naturligtvis är lika ”goda” finländare som alla andra av Finlands invånare. Detta är mer problematiskt än det i förstone kan verka. Begreppet ”svensk” användes exempelvis under stormaktstiden normalt inte etniskt, utan som en beteckning för dem som tillhörde det svenska riket. Denna vacklan i begreppsanvändningen av ”svensk” är vanlig i Sverige, landet som efter 1809 ”lärde sig” att bli ett rike med ett språk. Chrispinsson borde åtminstone någonstans i början av boken ha diskuterat detta och hur han ser på svenskheten i öster i förhållande till staten Sverige och det svenska språket.

Icke desto mindre har John Chrispinsson skrivit en läsvärd bok. Inte minst när det gäller skildringen av estlandssvenskarna har den en ödesmättad tyngd med den kunskap vi har om hur det gick för folkgruppen. På Ormsö och i Nuckö norr om Haapsalu, estlandssvenskarnas Hapsal, skyltar man fortfarande med svenskspråkiga ortnamn, men den tidigare svenska befolkningsgruppen är borta. Idag finns det endast spridda rester kvar av den, men Chrispinssons bok hjälper oss att se även dessa kvarlevor från det förflutna. För den som reser i dessa områden bör det vara en bok som läses före resan och som tas med i bagaget.

Jan Samuelson

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13