logo


Joakim Scherp: De ofrälse och makten

Joakim Scherp: De ofrälse och makten. En institutionell studie av riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660–1682. Stockholm Studies in History 2013. 375 s.

Joakim Scherps doktorsavhandling om de ofrälse stånden och maktdelningen under Karl XI:s förmyndare och enväldets första tid erbjuder såväl intressant empiri som övertygande tolkningar. Studien utgår från några välkända politiska avgöranden, däribland striden om Karl X Gustavs testamente 1660, förhandlingarna om drottning Kristinas underhållsrecess samma år, ställningstagandet till hertig Adolf Johans krav på att bli riksmarsk 1664, förhandlingarna om kungaförsäkran 1672 samt det skeende som 1682 bekräftade Karl XI:s ställning som enväldig kung.

Scherp visar att den röda tråden i de ofrälse ståndens handlande var ståndsintresset – eller åtminstone intresset hos de grupper som behärskade respektive stånd. Inget av de ofrälse stånden var principiell anhängare av en stark kungamakt. Den underdånighet som alla visade mot kungen, särskilt efter 1680, betingades av dennes starka maktställning. Liksom adeln använde sig de ofrälse efter behov och möjlighet av konstitutionalistiska idéer. De försvarade med stor konsekvens riksdagens rättigheter liksom sina egna positioner i ståndsrepresentationen. Enväldets införande möttes med passivt samtycke snarare än entusiasm. Vördnaden för kungligt blod var underordnad hänsynen till rikets inre fred och yttre säkerhet, vilket framgår av ständernas handlande när Karl X Gustavs testamente åsidosattes och när Kristinas och Adolf Johans framstötar avvisades. När de ofrälse trodde att statsledningen stödde deras strävanden eller när de uppfattade den som svag och benägen till eftergifter gick de till offensiv. Av detta skäl ökade de ofrälse ståndens aktivitet vid regeringsskiftena 1660 och 1672.

Riksdagens spelregler var oklara och osäkra, vilket särskilt missgynnade det föga välorienterade bondeståndet. Prästerskapet däremot hämtade styrka i sin goda utbildning, i kyrkans hierarki, i sina ståndsprivilegier och i sin av alla erkända roll som den rätta lärans väktare. Säkert som ett utslag av den kyrkliga förvaltningstraditionen var prästerna det enda ofrälse stånd som fortlöpande förde protokoll. Dessa och andra riksdagshandlingar bevarade de i ett arkiv som de hade stor nytta av. Det har ibland hävdats att prästerna hade en teokratisk samhällssyn som innebar att kungen endast var ansvarig inför Gud. Scherp understryker att prästerna tvärtom såg det som sin uppgift att övervaka monarkernas renlärighet – Kristinas övergång till katolicismen var det senaste varnande exemplet.

Under förhandlingarna om Karl XI:s kungaförsäkran 1672 påpekade biskop Erik Emporagrius att han inte i de tidigare kungaförsäkringarna hittat något om att kungen själv skulle tillhöra rikets religion. Föga underdånigt underströk han behovet av att ett sådant stadgande infördes, så att ”överheten hade en gärdsgård om sig och vore för sin person bunden till den rätta religionen” (s. 247). Prästeståndet uppträdde påfallande självständigt gentemot kungamakten så sent som 1682, då det försökte begränsa monarkens donationsrätt. Förvisso behövde man inte befara några frikostiga godsdonationer från Karl XI:s sida men, påpekade ärkebiskopen Olaus Svebilius, denne kunde ju få ”en klen successor”. ”De gamla konungar hava mycket förlänt bort, de efterkommande till skada” och det gällde att se till ”att inte sådant i längden mer må ske” (s. 270, 272).

Scherp visar att prästerna var adelns främsta medtävlare, med borgarståndet som sin viktigaste samarbetspartner. De båda ”medelstånden” – uttrycket är samtida – fungerade ofta som ett slags block som kunde anknyta antingen till bönderna eller till adeln. Det finns också exempel på att bönderna och adeln enades mot de båda andra stånden. Bondeståndets retoriska underdånighet och konservatism bedöms av Scherp som taktisk. Bönderna led av sitt allmänna kunskapsunderskott men var ingalunda så osjälvständiga som både samtid och eftervärld ibland föreställt sig. Deras förhållande till prästeståndet har ofta beskrivits som undergivet, men då de fann det nödvändigt att försvara sina egna intressen tvekade de inte att ta ställning mot prästerna. Exempelvis dolde bönderna på intet vis sin åsikt att avgifterna för begravningar och andra kyrkliga förrättningar var för höga.

För de flesta ofrälse riksdagsmän var deras första riksdag också den enda. Det fanns alltså få erfarna politiker, vilket ökade ständernas underläge gentemot statsledningen. Särskilt bondeståndet präglades av att så gott som alla var fullständiga främlingar för varandra när riksmötet inleddes. Som Scherp påpekar var detta en nackdel inte bara ur erfarenhetssynpunkt. Det måste också ha försvårat samarbetet inom ståndet. För övrigt torde inom alla stånd ett litet antal personer ha satt sin prägel på debatterna. Scherp har beräknat att biskoparna och pastor primarius i Stockholm tillsammans stod för mer än hälften av de protokollförda yttrandena i 1672 års prästeståndsprotokoll, fastän de bara utgjorde en tiondel av ståndets ledamöter.

Intressant är den styrning av borgar- och bondestånden som statsledningen åtminstone sedan 1640-talet försökte utöva genom landshövdingarna. Det handlade framförallt om att leda riksdagsmannavalen i önskvärd riktning, men även under själva riksdagarna anlitades landshövdingarna av statsledningen för att påverka ombuden från det egna länet. Scherp diskuterar inte landshövdingarnas roll men menar generellt att Karl XI sedan han blivit myndig koncentrerade sig på att styra adelsståndet. Eftersom kungen ofta kunde lita på de ofrälses stöd tycks han ha avstått från att försöka manipulera dem, menar Scherp. Men så enkelt var det nog inte. Efter klagomål från bönderna fastslog Karl XI 1680 att de hade rätt att fritt välja riksdagsmän samt att landshövdingarna inte längre skulle granska allmogens besvär. Det är inte desto mindre känt att kungen 1682 sände anvisningar till berörda landshövdingar för att säkra återvalet av tre välsinnade riksdagsbönder. Enväldets stabilisering borde kanske ha gjort fortsatta valmanipulationer onödiga, men ännu vid 1693 års val gjorde kungen vissa ingripanden. Problemet förtjänar en närmare undersökning.

Det är synd att bokens text inte är så genomarbetad och korrekturläst som den intressanta analysen hade förtjänat. Författarens dialog med tidigare forskning är bitvis svår att följa eftersom notapparaten inte alltid stöder texten och dessutom inte helt ansluter till litteraturförteckningen. Språkliga inkongruenser stör ibland läsningen och skymmer att Scherps tankegång är klar och konsekvent. Ett och annat sakfel förekommer. I ett intressant avsnitt noterar författaren att Adolf Johan 1664 fick stöd i bondeståndet av några östgötar och smålänningar. Det är troligt, menar han, att hertigen bedrivit agitation bland bönderna redan före riksdagen och ett indicium skulle vara att just östgötar och smålänningar stödde honom eftersom ”han residerade på Stegeborgs slott nära gränsen mellan Östergötland och Småland” (s. 208). Detta är fel såtillvida som Stegeborg ligger i nordöstra Östergötland, men på sätt och vis träffar Scherp antagligen ändå rätt eftersom Adolf Johan ägde gods också i Småland. Svårförståeligt är författarens resonemang om hur borgare och bönder 1660 protesterade mot ”inbillade” och ”icke-existerande” salt- och tobakskompanier (s. 175 f.). Varken den ena eller den andra sortens kompanier var ju okända i samtiden.

I avhandlingens sista kapitel diskuterar Scherp hur hans resultat förhåller sig till den internationella forskningslitteraturen om statsbildningsprocesser och om förutsättningarna för en demokratisk samhällsutveckling. Det faktum att Sverige 1718–1723 skapade ett styrelseskick liknande det engelska visar, menar han, att det kan ha funnits ett ”djupare europeiskt mönster” som möjliggjorde ett konstitutionellt styre med folkrepresentation. Oavsett om denna generalisering är fruktbar eller ej står det klart att det konstitutionalistiska arvet från 1600-talets riksdagar hade en avgörande betydelse för den politiska utvecklingen efter Karl XII:s död. Joakim Scherp har visat hur stark denna konstitutionalism var och hur den yttrade sig. Det är en viktig forskningsinsats.

Björn Asker

Parse error: syntax error, unexpected T_STRING in /storage/content/60/114660/karolinskaforbundet.se/public_html/wp-content/themes/modernize/comments.php on line 13