Erik den helige är inte en person man spontant skulle tro vore särskilt betydelsefull under den tidigmoderna tiden. Efter reformationen borde ett katolskt helgon enligt all logik ha förpassats till historiens gömmor, men så skedde faktiskt inte. Istället var denne medeltida helgonkung viktig som en politisk symbol långt efter att han på det religiösa området hade spelat ut sin roll.

Uppsalahistorikern Henrik Ågren har i sin nya bok belyst hur man i Sverige förhöll sig till Erik den helige under den tidigmoderna perioden. Det är alltså inte en bok som behandlar medeltiden, även om Erik redan under den tiden var en viktig person i religiösa och politiska hänseenden. Inte heller tar boken upp hans mer moderna funktion som symbol för Stockholm. Eriks liv både före och efter den tidigmoderna perioden är väl värd sin egen forskning, men behandlas inte denna gång. Men det känns verkligen inte som att det saknas i den här boken, för Henrik Ågren visar i sin fylliga studie att det finns mycket intressant att undersöka om hur man såg på Erik den helige under perioden från 1500-talet till 1700-talet.

Erik den helige var alltid något mer än bara ett vanligt helgon, redan under medeltiden blev han också till en slags symbol för det svenska riket och den svenska kungamakten. Det gör att det fanns en hel del att bygga på även efter reformationen, för även utan sin religiösa funktion var han viktig för att skapa legitimitet åt den svenska kungamakten. Erik fortsatte som sagt att ha denna roll, trots att man skulle kunna tro att hans status som helgon borde ha förpassat honom till glömskans domäner.

I boken fokuserar Henrik Ågren på hur Erik den helige användes i svensk historieskrivning under tiden från reformationen till och med upplysningen, med fokus på hur han fungerade som en symbol för riket och kungamakten. Ågren undersöker bland annat om Erik den helige framställdes som ett ideal eller om han med tiden kom att bli ett avskräckande exempel. En annan viktig del i undersökningen är om historieskrivarna fokuserade på hans religiösa eller världsliga roll. Tänkbart är att den som ville framställa Erik den helige i dålig dager skulle betona det religiösa.

Boken är uppdelad på ett antal teman: Eriks roll som världslig kung, som kristendomens och kyrkans välgörare, som människa, som helgon, som rikssymbol och också hans legitimitet. På detta sätt lyckas Henrik Ågren problematisera ett flertal olika aspekter av hur man såg på Erik den helige, vilket samtidigt säger en hel del om den statliga ideologin och maktutövningen under den tidigmoderna tiden. Han kommer fram till att synen på Erik förändras mer i och med upplysningen än med reformationen, intressant nog. Det är under 1700-talet som man aktivt börjar ta avstånd från honom och han blir i större utsträckning ett avskräckande exempel än en förebild. Samtidigt betonar Ågren att detta är en konsekvens av hur Erik omvärderats redan efter reformationen, där han alltmer kommit att marginaliseras. Detta menar dock Ågren förmodligen har att göra med hur historieskrivningen förändrades under den tidigmoderna tiden, där fakta och källkritik kom att få en allt viktigare roll. Detta medförde att Erik den helige i historieskrivningen behandlades som en riktig människa, om än en viktig sådan, utan några mytiska kvaliteter.

Erik den helige – landsfader eller beläte? ger en fascinerande inblick i tidigmodernt tänkande och kan varmt rekommenderas till alla som är intresserade av den här tiden. Den tidigmoderna historieskrivningen är helt klart givande att undersöka, alldeles oavsett Erik den helige . Han dock visar sig dock vara en person av långt större intresse under 1600-talet än undertecknad hade kunnat ana.

Marie Lennersand

Det tidigmoderna perioden var på många sätt en riskfylld tid. Klarade man sig igenom krig,svält och pestepidemier fanns många andra faror som lurade på dåtidens människor. En jämfört med modern tid tämligen outvecklad sjukvård kombinerat med allmänt sämre levnadsförhållanden gjorde att sådant som numera framstår som rätt harmlöst (som till exempel många vanliga sjukdomar) kunde medföra fara för livet.

Betydde detta då att dåtidens människor ständigt gick runt och var rädda för allt som de kunde råka ut för? Eller var de avtrubbade av alla svårigheter som omgav dem? Svaret på dessa frågor kan man hitta i Kristiina Savins avhandling om synen på lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige. Hon visar att funderingar kring sådana saker var viktiga åtminstone för bildade människor under den här tiden. I en tid då religionen användes som en allomfattande referensram var det naturligt att förklara katastrofer och olyckor med Guds missnöje med människorna. Fortuna, eller Lyckan som hon kallades på svenska, styrde växlingarna i människors liv mellan goda och dåliga tider. Savin ifrågasätter dock påståenden i tidigare forskning om att människor före 1700-talet enbart skulle ha varit deterministiska och sett Guds försyn som helt styrande princip. Hon visar övertygande i sin avhandling att tänkandet under tidigmodern tid var mycket mer komplext än så.

Savin har gått igenom ett stort källmaterial bestående av bland annat predikningar, böndagsplakat, tillfällesdikter, nyhetstryck, dagböcker och självbiografier. På detta sätt försöker hon fånga hur människor resonerade kring frågor om kausalitet och ansvar vid olyckor, men även hur man förklarade stora framgångar. För lika komplicerat som det kunde vara att förstå varför någon drabbades av svårigheter var det att begripa varför någon haft en väldig tur. Var det skicklighet eller tecken på att man på något sätt var utvald?

Avhandlingen är uppdelad i tre delar där lycka, olycka och risk behandlas i varsin del.Som exempel på lycka finns Gustav II Adolfs stora militära framgångar och Johan Baners otroliga tur när han klarar sig oskadd från ett fall från ett fönster. Vad som framför allt framkommer i skildringarna av lycka är dock att denna ansågs vara nyckfullt växlande och inte något som gick att ta för givet.

Olycka kunde vara ett utslag av Guds rättvisa eller en varning för att återföra människor till ett bättre leverne. Men det kunde också vara en prövning, något som gudfruktiga kristna hade att förvänta sig. Det fanns en syn på lidande som något som var nödvändigt för att skapa en sorts existentiell beredskap hos människor inför allt som de kunde tänkas möta i livet. Det betydde inte att man skulle ta onödiga risker eller eftersträva att utsätta sig för plågsamma saker. Tanken var istället att detta skulle vara en tröstande tanke för människor som drabbades av svårigheter.

Bokens avslutande del handlar om risk, vilken kunde vara av olika slag. En sorts risker är de man utsatte sig för under resor, som kunde innebära stora faror. Men det fanns också riskfyllda miljöer som människor tvingades att vistas och arbeta i. En sådan var Falu gruva som i samtida beskrivningar framstår nästan som porten till helvetet. I suppliker klagade gruvarbetarna på sin farliga arbetsplats, och i en skrivelse till Bergskollegiet från 1673 skildras hur gruvdrängarna fasar för att ”gå neder i den faslige och djupa gruvans buk och farlige rum” (s. 314). I det här fallet vill gruvarbetarna uppmärksamma risker med förhoppning om att förbättringar skulle åstadkommas. Men Savin ser också i sitt källmaterial att det finns en klar koppling mellan att utsättas för risk och det i samtiden så viktiga begreppet dygd. Moderna människor kan söka spänning för att förverkliga sig själva och försätta sig i extrema situationer för att få en upplevelse. Så resonerade man inte under tidigmodern tid, men det fanns en syn på att dygdefulla personer kunde uppnå stora saker genom att klara sig igenom svåra prövningar.

Kristiina Savin har skrivit en avhandling som har många kvaliteter. Hon bidrar med ny kunskap om tidigmodernt tänkande, där en tidigare mer endimensionell bild av ödestro och religiös underkastelse ersätts med en mer mångfacetterad sådan. Dessutom är det en välskriven och underhållande bok. Savin driver sina resonemang framåt genom ett flertal exempel, som samtidigt är intressanta att läsa i sig.

Marie Lennersand

John Chrispinssons Den glömda historien vill lyfta fram Sveriges historia i öster och alla svenskar som har levat och verkat i Finland, Ingermanland, Estland och Livland. Det är områden som ligger öster om det nuvarande Sveriges gränser och som de flesta svenskar idag vet ganska litet om. Ändå har en stor del av den svenska historien utspelat sig här och Sveriges historia går inte att förstå om man inte beaktar Finlands roll som en del av det svenska riket, liksom de övriga områdenas betydelse som svenska provinser.

Boken är uppdelad i sex avsnitt som vart och ett behandlar ett geografiskt område: Åbo, Viborg, Nyen – S:t Petersburg, Riga, Tallin – Narva – Dorpat, Riga samt Hapsal. Samtliga avsnitt bygger på en kronologisk disposition, där berättelsen förs från den första svenska närvaron fram till nutiden. De första svenskarna här kom på många håll långt tidigare än den svenska statliga expansionen och även efter stormaktstiden, långt fram i nutiden, har det bott, svenskspråkiga på många håll i dessa områden.

Finland intar på många sätt ett särfall i denna berättelse. Rubriken ”Åbo – Sveriges hjärta” sammanfattar på ett kärnfullt sätt detta.  Finland blev under medeltiden en del av det svenska riket, med rättigheter som andra svenska områden.  Det svenska rikets kärnområden låg på båda sidor om Ålands hav. Det svenska språket blev ett av de två huvudspråken i Finland och är det än i dag, till skillnad från övriga beskrivna områden där svenskan och svenskarna mer eller mindre helt tillhör det förflutna.

För läsarna av denna årsskrift, som kanske mest intresserar sig för stormaktstiden, är det uppenbart att den svenska närvaron i Ingermanland och Baltikum har haft en stor betydelse. Men denna svenska 1600-talshistoria har haft en lång förhistoria och en likaledes lång, men avtagande, efterdyning. Den svenska medeltida expansionen i området norr om Bottenviken började redan under högmedeltiden och nådde ända in till vikens innersta områden kring dagens Petersburg. Viborg var det yttersta svenska fästet i öster redan i början av 1300-talet. Parallellt med denna statliga expansion, men med oklara kopplingar till denna, skedde också en svenskspråkig bebyggelseexpansion på båda sidor om Finska viken. Kustområdet nästan ända fram till Viborg och stora delar av de estländska öarna fick en svenskspråkig bondebefolkning. Finlandssvenskarna är än idag en viktig grupp i dagens Finland, medan de allra flesta av Estlands svenska befolkning flydde till Sverige under andra världskrigets slutskede.

Vad är då ”svensk” för Chrispinsson? Här tycker jag att han vacklar i bruket av begreppet och i beskrivningen av svenskheten. I Finland och i estlandssvenskarnas område är det språket som är det avgörande, medan i skildringen av svenskarna i exempelvis S:t Petersburg det är den svenska statliga tillhörigheten som bestämmer vilka författaren kallar för svenskar. Finlandssvenskarna i S:t Petersburg faller då bort ur skildringen. När Chrispinsson studerar svenskheten i dagens Åbo eller Viborg före andra världskriget så är det i stället språket som är avgörande, medan de naturligtvis är lika ”goda” finländare som alla andra av Finlands invånare. Detta är mer problematiskt än det i förstone kan verka. Begreppet ”svensk” användes exempelvis under stormaktstiden normalt inte etniskt, utan som en beteckning för dem som tillhörde det svenska riket. Denna vacklan i begreppsanvändningen av ”svensk” är vanlig i Sverige, landet som efter 1809 ”lärde sig” att bli ett rike med ett språk. Chrispinsson borde åtminstone någonstans i början av boken ha diskuterat detta och hur han ser på svenskheten i öster i förhållande till staten Sverige och det svenska språket.

Icke desto mindre har John Chrispinsson skrivit en läsvärd bok. Inte minst när det gäller skildringen av estlandssvenskarna har den en ödesmättad tyngd med den kunskap vi har om hur det gick för folkgruppen. På Ormsö och i Nuckö norr om Haapsalu, estlandssvenskarnas Hapsal, skyltar man fortfarande med svenskspråkiga ortnamn, men den tidigare svenska befolkningsgruppen är borta. Idag finns det endast spridda rester kvar av den, men Chrispinssons bok hjälper oss att se även dessa kvarlevor från det förflutna. För den som reser i dessa områden bör det vara en bok som läses före resan och som tas med i bagaget.

Jan Samuelson

Föredragshållare denna gång blir fil. dr Magnus Linnarsson, som kommer att berätta om sin forskning under rubriken ”Post på entreprenad: privata alternativ för det karolinska postväsendet”.

Antologins 388 sidor rymmer 20 artiklar skrivna av både ryska och svenska historiker. Bokens ambition är ytterst ambitiös och lovvärd; att teckna kunskapsöverföringen, utbytet och det ömsesidiga inflytandet mellan Ryssland och Sverige åren efter fältslaget vid Poltava. Berömligt är även att boken trycks i två utgåvor, en rysk och en svensk.

Artiklarna är uppdelad i tre större sektioner: om de svenska och ryska krigsfångarna (10 artiklar), om ”Utbyte och inflytande” (5 artiklar) samt slutligen: om ”Avtrycken av Poltava i svensk historia” (5 artiklar om man här även räknar in Rolf Torstendahls artikel ”Poltava: – Slaget, historien och symbolen” som enligt min uppfattning bättre hade passat in under detta tema). Med tanke på det stora antalet involverade författare har det sannolikt inte varit lätt att skapa en enhetlig produkt med en klar röd tråd och sammanstämmig formalia. På dessa två punkter uppvisar även antologin klara brister. Bokens titel ”Poltava: krigsfångar och kulturutbyte”, samt den ovan presenterade ambitionen, stämmer endast delvis överens med bokens innehåll.

Flera av artiklarna behandlar exempelvis en betydligt mer omfattande tidsperiod (ofta hela stora nordiska kriget, ibland hela stormaktstiden). Och i många artiklar diskuteras inte relationen mellan de två länderna, utifrån antologins inledande ambition. De olika artiklarna verkar inte särdeles samstämmiga. Få artikelförfattare har exempelvis refererat till vad någon annan författare har skrivit i antologin.  Boken förefaller inte heller enhetligt strukturerad vad gäller formalia. Det är påtagligt att de olika författarna inte tillräckligt väl ”synkat” sina referenssystem. Nu är de tyvärr tämligen heterogent utformade, inte minst vad gäller frekvensen. Några har valt att nota alla sina citat och indrag, andra inte. De flesta har placerat förnamn före efternamn och angett dem med initialer, men inte alla. Den värsta röran finns dock i referenserna av källmaterialet.

Antologin som helhetsprodukt är med andra ord tämligen svag. Men hur ser de enskilda bidragen ut?  Nja, då och då finns här brister; i klara syften, i formalia samt i språkbehandling – sannolikt på grund av missar vid översättningen. Men visst förmedlar flera av artiklarna intressanta kunskaper. Vad gäller de åtta artiklarna om de svenska krigsfångarna, skrivna av ryska författare, får man på ett relativt lättillgängligt sätt tidvis ta del av ryskt information om de svenska krigsfångarnas öden.  Håkan Jorikson bidrar med en intressant och välstrukturerad artikel om de ryska krigsfångarnas öden i Sverige. Claes Peterson ger oss en initierad bild av de svenska förebilderna vid Peter den stores förvaltningsreformer. Pavel Krotov har författat en ytterst intressant artikel om den ryska taktiska utvecklingen under åren 1700–1709 som ifrågasätter den tämligen gängse (svenska) uppfattningen om att ryssarna ”apade efter” det svenska offensiva maneret.   Björn Asker har skrivit en intresseväckande artikel om den svenska synen på Ryssland under Peter den stores tid, där han bland annat ifrågasätter den vanliga uppfattningen att få personer inom svensk statsledning såg Ryssland som ett militärt hot vid slutet av 1600-talet. Därtill ger han en intressant bild av hur den svenska synen på Ryssland förändrades under frihetstiden.  Det finns fler guldkorn men jag väljer av utrymmesskäl att sätta punkt här. Avslutningsvis vill jag på nytt lyfta fram det lovvärda i att göra rysk forskning om bland annat de svenska krigsfångarna tillgänglig för en svensk publik. Jag önskar dock att man ägnat mer tid åt att skapa en enhetlig produkt.

Magnus Perlestam

Vi lever i de jämna jubileernas tidevarv. År 2009 är det 200 år sedan Finland separerades från Sverige, och året före var det 350 år sedan freden i Roskilde, då Danmark och Skåne genomgick ett liknande öde. Båda märkesåren har givit upphov till en mängd av böcker, varav den här anmälda är en. Boken är en reviderad version av den doktorsavhandling som Paul Erik Engelhardt försvarade år 1994. Det är tacknämligt att den nu blivit lättare tillgänglig, även om den forskning som skett under de förflutna 15 åren skulle kunna ha inarbetats i större utsträckning.

Som framgår av bokens omfattande titel handlar boken om hur biskop Peder Vinstrup i Lunds stift och hans underlydande prästerskap förhöll sig till den nya svenska överheten. Perioden som gås igenom är från freden i Roskilde 1658 fram till slutet av det skånska kriget drygt 20 år senare. Det var en period med två krig, som satte lojalitetsförhållandena på sin spets.

Roskildefreden varade inte länge. I det fortsatta kriget på hösten 1658 är det framför allt två händelser som intresserar författaren, dels det som hände på Bornholm, dels den sammansvärjning som ägde rum i Malmö. Efter en kort tid under svenskt styre gjorde bornholmarna uppror på hösten 1658, och besegrade den lilla svenska garnisonen på ön. Prästerskapet valde i detta läge att bryta sin trohetsed för att i stället ställa sig bakom sina landsmän och sin tidigare herre, den danske kungen. I Malmö ägde det rum en sammansvärjning som riktade sig mot den svenska överheten.

Under det skånska kriget förekom det likaledes på flera håll att man med glädje vände tillbaka till den gamla överheten, och snapphanarna är väl det bästa exemplet på hur det även förekom väpnande uppror som vände sig mot svenskarna. Författaren menar att vid samtliga dessa tillfällen var prästerskapets lojalitet med den nya svenska överheten vacklande, och att man därmed inte följde den linje som biskopen Peder Vinstrup stakade ut.

Författarens mest spännande och också mest övertygande tes är att Vinstrups förhållningssätt till överheten styrdes av hans teologiska världsbild. Bäst sammanfattas detta på s.73, där författaren skriver: ”Gud havde givet ham en anden øvrighed gennem en erobring. Det bøjede han sig for helt i overensstemmelse med sin teologi, og det har været ham tungt”. Det var alltså inte med lätt hjärta som Vinstrup tog denna ställning, vilket ibland antyds i tidigare forskning, men Guds vilja får man inte ifrågasätta. I ett tal inför prästerskapet i april 1658 hävdade Vinstrup att det var folkets synder som framkallat Guds vrede och straff. Straffet – den nya överheten – var man tvungen att underkasta sig.

Samtidigt som det ligger mycket i hur författaren förklarar Vinstrups handlingar, tycker jag emellertid att han har en litet väl okritiskt förhållningssätt till sin huvudperson. Vad är egentligen skillnaden mellan en realpolitiker och en opportunist?

När det gäller prästerskapet i stort finner Engelhardt alltså inte samma undergivenhet under Guds vilja, när det gäller att böja sig för den nya överheten. Det bornholmska prästerskapet ställde sig bakom upproret, vilket författaren tar som indicium för att ”gejsteligheden i det øvrige Skåne ville have reageret på samme måde, om de på den ene eller anden måde var blevet løst fra det svenska styre” (citat sid.181). Detta kanske stämmer, men det är knappast möjligt att bevisa. Jag anser att han här ibland övertolkar materialet, men om författarens resultat stämmer väcks en ny spännande fråga, som han borde ha problematiserat i högre grad: Vilket genomslag hade egentligen ideologin, när den inte ens genomsyrade prästerskapet i sin helhet?

Engelhardt använder sig ofta av begreppen ”dansk” och ”dansksinnad”, men jag är litet oklar över vad detta egentligen innebär. Att prästerskapet skulle ha varit så massivt dansksinnat har jag litet svårt att se. Trots allt försökte de allra flesta präster undvika konflikter, både med den svenska överheten och med danskarna när de återtog området under det skånska kriget.

När jag läser denna intressanta bok om Skåne år 1658 och tiden därefter slås jag omedelbart av flera paralleller med det som skedde i Finland 150 år senare. Även där blev biskopen (Jacob Tengström i Åbo) beskylld för att samarbeta alltför nära med de nya härskarna, och även där användes en religiöst formulerad retorik. När det omedelbara trycket från ockupationsmakten upphörde finner vi motstånd, men sällan annars, men på det perifera Åland gjorde man uppror, liksom bornholmarna hade gjort i december 1658. I Ålands fall hjälpte detta dock inte på sikt. En viktig skillnad var att det inte kom ett nytt krig 15 år senare, men i båda fallen visade det sig att de nya härskarna efter en relativt kort period lyckades pacificera befolkningen, och lyckades göra den sympatiskt inställd till makthavarna. I Skåne visade sig detta vid danskarnas erövringsförsök vid 1700-talets början, i Finland gick det antagligen ännu snabbare. Här finns en viktig skillnad som nog kan förklara detta: även om båda områdena fick behålla sina gamla lagar och privilegier, var dessa i praktiken mycket mer hotade i Skåne, medan Finland behöll sin gamla svenska förvaltning och styrelseskick oförändrad under en lång tid.

Jan Samuelson

Publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2009

Vem var Gabriel Kurck? Frågan inställer sig säkert hos många inför läsningen av Liisa Lagerstams prisbelönta doktorsavhandling. Författaren är själv medveten om att föremålet för hennes forskningar inte intar en särskilt framträdande plats i historien, och ett uttalat syfte har varit att skriva historia genom berättelsen om en vanlig (nåja, ganska vanlig!) man. Samtidigt har ett rikhaltigt källmaterial som kan belysa olika aspekter av Kurcks liv bevarats, vilket gjort det möjligt för Lagerstam att på ett grundligt och trovärdigt sätt genomföra sin forskning. Hennes avsikt har inte i första hand varit att beskriva Kurcks levnadsöde, utan att undersöka hans handlingssätt och bevekelsegrunder. Hon sammanfattar sitt syfte som ett försök att ”achieve an understanding of Gabriel Kurck’s agency at the intersection of the personal, historical and cultural”.

Avhandlingen har en kronologisk grundstruktur som låter läsaren följa Kurck på hans livsresa, från den tidiga barndomen via universitet och kavaljersresa till karriär och ålderdom. De olika skedena i hans liv indelas därefter tematiskt. De uppgifter och plikter Kurck hade att fylla i förhållande till överhet, ståndsbröder, familj och underlydande analyseras och sätts i relation till den historiska bakgrunden och den kulturella kontexten.

Kurcks liv var dramatiskt och omväxlande, med tvära kast mellan militärens, hovmannens, diplomatens, byråkratens och godsägarens tillvaro och uppgifter. I sin ungdom en ytterst privilegierad man i den översta, förmögna aristokratin, blev han en närmast utblottad åldring, drabbad av såväl det historiska förloppet under den karolinska eran som av svåra personliga motgångar. Även om de yttre omständigheterna för Kurcks liv således inte i sig föranlett Liisa Lagerstams val av forskningsobjekt bidrar de ändå starkt till avhandlingens kvaliteter, eftersom hans livsödes många skiftningar ger henne möjlighet att analysera hur en och samma person agerade i olika situationer, i med- som i motgång, i relation till de ideal han bibringats, ögonblickets krav och personliga bedömningar och preferenser. Skiftet mellan den tidiga stormaktstiden, då Kurck dessutom genom sin morbror Axel Oxenstierna stod särskilt nära maktens centrum, och den karolinska eran och enväldets införande, ger en intressant relief åt Kurcks agerande. Som läsare får man följa inte bara uppbyggnaden av hans nätverk och individuella kompetens inom klient-patronsystemet, utan också hur detta såsmåningom raseras genom hans oförmåga eller ovilja att anpassa sig till förändrade maktstrukturer och nytt inflytande från tidigare obetydliga grupper i samhället.

Lagerstams övertygande förklaringar av det kulturella sammanhanget är avgörande för hur Kurck verkligen fogas in i sin samtid. Hennes analyser av Kurcks handlingssätt och de sammanhang han verkar i ger ofta aha-upplevelser: episoder som isolerade kunde te sig som anekdoter att le åt eller förfasas över blir begripliga, och kastar dessutom ljus över diverse anekdoter om andra historiska personer. Den historiska räckvidden är stundtals betydande. Exempelvis ger kontexten till Kurcks kränkta indignation inför uteblivandet av belöningar motsvarande hans egen värdering av sina tjänster och insatser en bakgrund till många liknande utgjutelser även betydligt längre fram i tiden.

Den historiska förståelse som avhandlingen skänker sträcker sig således långt över individen Gabriel Kurck. Men som författaren understryker, ger fokus på en enskild individ samtidigt historikern en möjlighet att lyfta fram alla de nyanser, inkonsekvenser och motsägelser som ofta måste förbigås med tystnad då en epoks historia skall skrivas i stora drag. På ett enligt denna recensent sympatiskt och viktigt sätt betonar Lagerstam hur Kurcks liv och handlingar inte kan reduceras till ett antal ”färdigskrivna roller”, utan att han inte minst i sina egna ögon var en unik individ, som själv avgjorde och var ansvarig för hur han agerade.

Av betydelse för förståelsen av Kurcks agerande är självbiografin, vars subjektiva ”autobiographical truth” författaren betraktar som en välsignelse snarare ett problem. Dess genomgående syfte var enligt hennes sammanfattning att presentera Kurck som en ädel, pliktuppfyllande och from individ i de situationer han själv bedömde som viktiga i livet. Därmed blir den en viktig källa till just de aspekter Lagerstam vill komma åt. En sådan källvärdering är dock inte helt oproblematisk: självbiografin, författad när Kurck var 74 år gammal och redan under flera decennier hade upplevt svåra motgångar, kan knappast förmedla någon ”autobiographical truth” om honom sådan han var vid exempelvis 20 års ålder. Självbiografins källvärde, även utifrån Lagerstams syften, tycks mig således mindre eller åtminstone av annan art än hon anser. Den berättar en sanning om Kurck som gammal, sjuk, fattig och bortglömd, inte ung, förmögen och framgångsrik, även när det är den sistnämnda perioden i sitt liv han beskriver.

Till avhandlingens kvaliteter hör de rikligt förekommande illustrationerna, inte minst de Kurckska släktporträtten av vilka flera idag tillhör Malmö Konstmuseum. Däremot ställer jag mig frågande till Lagerstams uppfattning, att tidens främst nederländska interiör- och genremåleri på något väsentligt sätt skulle utgöra en källa till Kurcks ”cultural biography”. Även med författarens reservationer (s. 24f) skapar en sådan bildanvändning illusionen av en kunskap som inte finns, och ibland är den rent av vilseledande. Som exempel på denna problematik kan nämnas avhandlingens omslagsbild, som visar en skrivande ung man i en noggrant avbildad interiör. Den som får boken i sin hand associerar oundvikligen till den person som nämns i bokens titel – men den unge mannen på målningen har ingenting alls med Kurck att göra och miljön (som sannolikt är fiktiv) har han aldrig vistats i. Motsvarar den unge mannens kroppsspråk eller kläder Gabriels? Det kan vi inte veta – men vi kan utifrån tidens konventioner konstatera att han själv inte hade valt att avporträtteras på detta sätt. Inte heller är den holländska landskapsmålning som syns på den avbildade interiören signifikativ för den
svenska adelns smak eller samlande vid denna tid. Så vilken kunskap om Gabriel Kurck skulle en målning som denna i själva verket förmedla?

Värdefullt är däremot att författaren använt sin konstvetenskapliga kompetens för att studera den visuella kulturella kontexten som den kommer till uttryck i familjeporträtten – dessa avsnitt hade gärna kunnat fördjupas ytterligare.

Sammanfattningsvis har Liisa Lagerstam åstadkommit en levande, trovärdig, mycket lärorik och inte minst spännande skildring, som borde ha mycket att ge även en bredare, historiskt intresserad läsekrets. Det stora speglas i det lilla, och blir på så sätt både tydligare och mer mångfacetterat. Inte minst visar hon att historisk förståelse av en individ faktiskt är möjlig, om än givetvis med vissa begränsningar och förbehåll. Hon hemfaller varken till subjektiva spekulationer om känslor eller bevekelsegrunder, eller åt föreställningen att det förflutnas människor utgör ett obegripligt ”other” i förhållande till oss själva. Förståelsen bygger på resultatet av författarens klart redovisade, grundliga forskning, men samtidigt på en insikt om det mänskliga livets alla komplikationer och viljan att inkludera även ”the richness and incongruence of human life”.

Merit Laine

Publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2009